Uppländska Bilo-serien
– etapp 4 Rasbo MK
I augusti bytte jag motorklubb från det stockholmsbaserade Lazzat MK till det lite mer närtillgängliga och bilo-vänliga Rasbo MK eller som de säger i filmen Repmånad ”Från krogen till skogen”. För er som tyckte att det var något speciellt i luften denna kväll så stämmer det bra, vi skulle få åka på något så fantastiskt som en hemmabana i bilo. Med andra ord: VÄRLDSPREMIÄR!
Efter nederlaget och de fatala nybörjarmissarna förra gången i Skepptuna så var det med viss skepsis vi rullade in på gården i Gåvsta. Fick beröm för våra snygga och tuffa kromade navkapslar vid besiktningen. Tror besiktningsmannen passade på att kamma sig när han tittade på dem.
Det fanns ett stort men innan kvällens tävling en kraftfull förkylning hade slagit till mot mig och dagen innan var det feber och elände. Nu är det dock inte fotboll vi sysslar med så att komma med lite feber eller ont i ett lillfinger stoppar inte oss. Nåväl ut på transport och den gick åt rätt håll vilket gav ett visst hopp inför framtiden.
OS1 Här flöt det oförskämt bra. Till och med snurrarna gick väldigt galant med våra mått. Upp på gården hos potatishandlaren och visst var det lite klurigt på sina ställen men det passerade utan problem på vägen ut därifrån såg vi en syn vi sett förut. En Ford som knuffades baklänges och en uppgiven Erik Davidsson. Nog för att jag visste att det var dåliga tider för Ford just nu men att det var så illa så att krisen skulle slå till på en gammal Sierra det trodde jag aldrig. Jo en liten sak naturligtvis. Trippen lade av. Eller nej den började åter att tokrusa och medans bilens tripp hann dryga kilometern så var min redan uppe i 2mil. Intressant.
OS2 Full macka ut här skulle det bli åka av inga riktiga Thomas-problem skulle uppstå här och en liten skalmiss är väl inget att opponera sig över. Bommade att det vart 1:50 000 i stället för 1:10 000 så det vart lite funderande innan vi upptäckte felet. Annars flöt det på och var riktigt roligt. Vid målet på OS3 fick vi se en gammal bekant, ingen mindre än Jakob Eklund som återigen hittat ut i skogen eller Sillstryparmördaren som vi som drabbas av hans nitiskhet kallar han. Trevligt att det finns folk som avsätter en fredagskväll i sin spirande ungdom för vår skull. Antagligen hade han listat ut att det inte var jag som körde bussen till Uppsala ikväll och där med inget gratisåkande.
OS3 Nu höjdes nivån ett par steg och genast vart det lite problem i det Karlssonska ekipaget. Ut på den gamla fotbollsplanen i Ramhäll första kontrollen satt som den skulle och den 4e kom före den andra och den 6e kom före den andra. Men efter lite farande och virrande så var vi helt plötsligt ute därifrån, i stället för att kolla på angivelserna kollade jag då på kartan och tvingade fram en vändning då det fanns en gammal väg att åka i stället. Så var dock inte verkligheten och bara jag satt ut angivelserna så såg jag att vändningen var i onödan. Farsan skulle dock få in sin hämnd senare för alla onödiga vändningar vi presterat i år. Efter det var det bara att följa vägen in vid en stock och titta lite bakom den och där gömde det sig en PK. Nu tog det dock slut på lyckan. Att ha en bra tripp kan faktiskt visa sig hyfsat viktigt emellan åt. Nu var det ett sådant tillfälle och på jakt efter fiffiga små rätningar så vart livet svårt. En rätning var riktigt fiffigt undangömd och vi vart dessvärre mer eller mindre tvingade till att ta lite hjälp av stackars Söderqvists igen. Tack för senast och tack igen. Sen var det bara att väcka ögonen och försöka lista ut vart vi var. Nu började det gå lite hackigt både med rösten och läsningen. Det var inte bara en gång som jag fick använda nästan all kraft bara för att tala om vart jag ville. Men det är inte fotboll som sagt var och inte ens en dåligt kammad frisyr skulle få oss att sluta nu. Med mycket möda och stort besvär tog vi oss igenom den lilla snurren som avslutade OS3 vi provade många alternativa vägar och fick se oerhört mycket av den vackra snurren.
OS4 Nu skulle styrservot få göra rätt för sig. Aldrig tror jag vi vänt så mycket på så kort tid. Något gick generalfel vid ingången efter OK’n. Vi tittade höger, vänster och andra riktnummerområden – inget var det jag ville ha. Nu började farsan ledsna på att vända antar jag. Kanske var det hemlängtan. Kanske var det att han inte orkade lyssna på min sorgliga ursäkt till röst som fanns kvar. Det fanns bara ett ställe i hela Uppland som vi inte kollat in noggrant. Himlen. Bäst att åtgärda tyckte farsan och lade i backen. Fiaten kasade baklänges och helt plötsligt såg jag SAS flight SK505 passera. Jag förstår han det är otroligt lätt att råka backa ner i diket när man bara har en plan på så där 300x300m att vända på. Snabbt som tusan ut och hämta hjälp. Vi hade allt sett att det fanns publik.
Att publiken brukar vara klen på BilO visste vi – nu skulle det visa sig att det inte bara var till antalet utan även i ren styrka. Trots 4a modiga som vågade livet för vår skull så satt Fiaton som i ett skruvstäd. Just nu serverades ett av de goda italienska tingen just som jag befarat lätt avkylt med en bitter eftersmak. Men som av en slump visade det sig att åtminstone en var bror med Jesper Eklund och hade tillgång till Jespers och Sölves eminenta traktor. Efter ett kort ögonblick kom han med RAV-4an och till vår och deras förvåning, ja kanske hela Sveriges bilo-värld, fanns det ingen bogserlina i varken Fiaten eller Rav-4an. Tur att Davidsson tog sig hem själv med andra ord. På något vis som är höjt i dimma för mig ordnade Jespers brorsa fram en bogserlina och tillsist efter lite slitande var Fiaton uppe på fast mark igen. Vi är er evigt tacksamma. Vi noterade ner det vi hade och linkade tillbaka till målet. Här skulle det bli nagelbitande och spänning in i sista halvtimmen. Jag kan bara gratulera Gustav till att han slog oss.
Tävlingen bjöd på härligt svårlästa kartor som bjöd på lite motstånd. Vi hade väldigt roligt och ett stort tack ges till arrangörer och funktionärer.
Nu återstår bara en tävling hemma i Uppland. Sorgen sprider sig men alla har väl liksom oss anmält sig till Åland?
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson
– etapp 4 Rasbo MK
I augusti bytte jag motorklubb från det stockholmsbaserade Lazzat MK till det lite mer närtillgängliga och bilo-vänliga Rasbo MK eller som de säger i filmen Repmånad ”Från krogen till skogen”. För er som tyckte att det var något speciellt i luften denna kväll så stämmer det bra, vi skulle få åka på något så fantastiskt som en hemmabana i bilo. Med andra ord: VÄRLDSPREMIÄR!
Efter nederlaget och de fatala nybörjarmissarna förra gången i Skepptuna så var det med viss skepsis vi rullade in på gården i Gåvsta. Fick beröm för våra snygga och tuffa kromade navkapslar vid besiktningen. Tror besiktningsmannen passade på att kamma sig när han tittade på dem.
Det fanns ett stort men innan kvällens tävling en kraftfull förkylning hade slagit till mot mig och dagen innan var det feber och elände. Nu är det dock inte fotboll vi sysslar med så att komma med lite feber eller ont i ett lillfinger stoppar inte oss. Nåväl ut på transport och den gick åt rätt håll vilket gav ett visst hopp inför framtiden.
OS1 Här flöt det oförskämt bra. Till och med snurrarna gick väldigt galant med våra mått. Upp på gården hos potatishandlaren och visst var det lite klurigt på sina ställen men det passerade utan problem på vägen ut därifrån såg vi en syn vi sett förut. En Ford som knuffades baklänges och en uppgiven Erik Davidsson. Nog för att jag visste att det var dåliga tider för Ford just nu men att det var så illa så att krisen skulle slå till på en gammal Sierra det trodde jag aldrig. Jo en liten sak naturligtvis. Trippen lade av. Eller nej den började åter att tokrusa och medans bilens tripp hann dryga kilometern så var min redan uppe i 2mil. Intressant.
OS2 Full macka ut här skulle det bli åka av inga riktiga Thomas-problem skulle uppstå här och en liten skalmiss är väl inget att opponera sig över. Bommade att det vart 1:50 000 i stället för 1:10 000 så det vart lite funderande innan vi upptäckte felet. Annars flöt det på och var riktigt roligt. Vid målet på OS3 fick vi se en gammal bekant, ingen mindre än Jakob Eklund som återigen hittat ut i skogen eller Sillstryparmördaren som vi som drabbas av hans nitiskhet kallar han. Trevligt att det finns folk som avsätter en fredagskväll i sin spirande ungdom för vår skull. Antagligen hade han listat ut att det inte var jag som körde bussen till Uppsala ikväll och där med inget gratisåkande.
OS3 Nu höjdes nivån ett par steg och genast vart det lite problem i det Karlssonska ekipaget. Ut på den gamla fotbollsplanen i Ramhäll första kontrollen satt som den skulle och den 4e kom före den andra och den 6e kom före den andra. Men efter lite farande och virrande så var vi helt plötsligt ute därifrån, i stället för att kolla på angivelserna kollade jag då på kartan och tvingade fram en vändning då det fanns en gammal väg att åka i stället. Så var dock inte verkligheten och bara jag satt ut angivelserna så såg jag att vändningen var i onödan. Farsan skulle dock få in sin hämnd senare för alla onödiga vändningar vi presterat i år. Efter det var det bara att följa vägen in vid en stock och titta lite bakom den och där gömde det sig en PK. Nu tog det dock slut på lyckan. Att ha en bra tripp kan faktiskt visa sig hyfsat viktigt emellan åt. Nu var det ett sådant tillfälle och på jakt efter fiffiga små rätningar så vart livet svårt. En rätning var riktigt fiffigt undangömd och vi vart dessvärre mer eller mindre tvingade till att ta lite hjälp av stackars Söderqvists igen. Tack för senast och tack igen. Sen var det bara att väcka ögonen och försöka lista ut vart vi var. Nu började det gå lite hackigt både med rösten och läsningen. Det var inte bara en gång som jag fick använda nästan all kraft bara för att tala om vart jag ville. Men det är inte fotboll som sagt var och inte ens en dåligt kammad frisyr skulle få oss att sluta nu. Med mycket möda och stort besvär tog vi oss igenom den lilla snurren som avslutade OS3 vi provade många alternativa vägar och fick se oerhört mycket av den vackra snurren.
OS4 Nu skulle styrservot få göra rätt för sig. Aldrig tror jag vi vänt så mycket på så kort tid. Något gick generalfel vid ingången efter OK’n. Vi tittade höger, vänster och andra riktnummerområden – inget var det jag ville ha. Nu började farsan ledsna på att vända antar jag. Kanske var det hemlängtan. Kanske var det att han inte orkade lyssna på min sorgliga ursäkt till röst som fanns kvar. Det fanns bara ett ställe i hela Uppland som vi inte kollat in noggrant. Himlen. Bäst att åtgärda tyckte farsan och lade i backen. Fiaten kasade baklänges och helt plötsligt såg jag SAS flight SK505 passera. Jag förstår han det är otroligt lätt att råka backa ner i diket när man bara har en plan på så där 300x300m att vända på. Snabbt som tusan ut och hämta hjälp. Vi hade allt sett att det fanns publik.
Att publiken brukar vara klen på BilO visste vi – nu skulle det visa sig att det inte bara var till antalet utan även i ren styrka. Trots 4a modiga som vågade livet för vår skull så satt Fiaton som i ett skruvstäd. Just nu serverades ett av de goda italienska tingen just som jag befarat lätt avkylt med en bitter eftersmak. Men som av en slump visade det sig att åtminstone en var bror med Jesper Eklund och hade tillgång till Jespers och Sölves eminenta traktor. Efter ett kort ögonblick kom han med RAV-4an och till vår och deras förvåning, ja kanske hela Sveriges bilo-värld, fanns det ingen bogserlina i varken Fiaten eller Rav-4an. Tur att Davidsson tog sig hem själv med andra ord. På något vis som är höjt i dimma för mig ordnade Jespers brorsa fram en bogserlina och tillsist efter lite slitande var Fiaton uppe på fast mark igen. Vi är er evigt tacksamma. Vi noterade ner det vi hade och linkade tillbaka till målet. Här skulle det bli nagelbitande och spänning in i sista halvtimmen. Jag kan bara gratulera Gustav till att han slog oss.
Tävlingen bjöd på härligt svårlästa kartor som bjöd på lite motstånd. Vi hade väldigt roligt och ett stort tack ges till arrangörer och funktionärer.
Nu återstår bara en tävling hemma i Uppland. Sorgen sprider sig men alla har väl liksom oss anmält sig till Åland?
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson
Uppländska Bilo-serien
– etapp 5 Almunge MK
I ett blåsigt och kallt Knutby möttes vi av rödgråtna ögon och hängande huvuden med en talande utsikt över Knutbys kyrkogård så var det dags för finalen av höstserien. Trippen var nylagad igen och humöret var trots sorgen på topp. För 5 år sedan rullade vi med viss skepsis in på Almunge MK´s tävling vi skulle nu prova på tönt-rally. Bilorientering vad kunde det vara för töntigheter? 40km/t det promenerar man ju snabbare än. Kolla på karta det gör man på semestern så det måste vara lite av en myssport var våra höga tankar. Vi kan väl prova en gång och se om det överhuvudtaget är kul. Annars är det ju alltid mysigt att ta en sväng om och titta lite. Man kan sammanfatta det som att vi hade fel på alla punkter för vi har fått titta på mycket och åkt rejält fort. Lagligt naturligtvis för fortare än så får man ju aldrig åka på allmän väg. Eller hur?
Efter att ha parkerat kände jag en ilning gå genom kroppen. Vi befinner oss ohälsosamt nära Arlanda. Tänk om farsan vill titta på många flygplan. Jag bestämmer mig för att nu ska jag göra det här rätt så han inte behöver backa, det är alldeles för stora risker i det trots att vi nu hade bogserlina med oss.
OS1 C-Kort Täby/solvalla. Här började problemen för detta referat. Det gick helt enkelt på tok för bra och saker stod där det skulle. Det mest uppseendeväckande skulle vara en katt som satt på vägen som jag inte kunde hitta på kartan.
OS2 C-Kort Skäringby/Ekeby. Vi började fint och vart räddade av perferiseendet från att göra en dundertabbe. Jag läste en angivelse som ONO i stället för VNV, Visst tyckte jag det kändes långt till nästa kontroll. Flera kilometer, men kartan är chef och den man ska lyssna på så bara att elda på dit. Som av en slump lyfter jag huvudet och ser en kontroll passera. STANNA! Kontroll! Va fan! Nu hände det som inte fick hända farsan klappar i backen och sätter gasen i botten. Jag drar åt bältet och spänner mig i stolen. Lättad över att överlevt så kunde jag se att kontrollen som stod flera kilometer bort nu var utanför mitt fönster. Bara att rätta till och fortsätta. Dock utan tripp som återigen skenade värre än kalvar på grönbete. Sträckan skulle nu bjuda på lite mer motstånd och vi strulade till det rejält inne på en bondgård redan vid ingången som låg betydligt längre bort än jag kunde ana på kartan. Efter att till slut ha hittat in så for vi lite förvirrat fram och tillbaka och tittade in bakom ladugården och för er som aldrig varit där kan jag meddela att det bara fanns dynga. Sen lossnade det lite och vi for genom ladan och plockade det vi skulle ha. En kort blick på kartan sa oss att det borde vara en kontroll till där inne så vi tog oss en funderar och konstaterade att det var omöjligt, vi hade redan provat alla vägar där inne så den var nog längs vägen. Som tur var så var den det dessutom.
OS3 C-Kort Knutby station/Slåttmon. Fullfart framåt det här går ju som en dans! Men vad nu hur kan den här kontrollen komma nu? Det saknas en och vad tusan betyder den här kartan? Vi har åkt för långt! Som tur var fanns det ett triangeldrama där så vi slapp backa. pust! Bara att måtta sig baklänges och in bakom Myhrbergarna som också varit lite långt fram och tittat. Väja för lite kaniner och genom den bemannade kontrollen. Sen gick det som fisken hem och bara en räv som försökte springa ikapp med oss störde lite.
Väl tillbaka vid gravplatsen för serien i år så kom vår tidigare traktor och räddare i nöden den Eklundska RAV-4an in med grusprut på parkeringen. Gruset som sprutade om däcken skulle visa sig vara snällare än det som Jesper hulkat upp under föregånde sträcka. Han erbjöd mig då att köpa ett fantastiskt och suveränt medel mot åksjuka. Han trollar fram två fina armband som han köpt för dyra pengar på apoteket och bara använt lite. Tyvärr måste den gode Jesper ha tolkat fel det med för-åksjuka så han hade spytt frikostigt och man kunde se på hans kläder att han avnjutit en dafgårds djupfryst innan tävling. Jag tackade vänligt men bestämt nej, så om någon känner för en snabb bantningskur á la Hollywood så kontakta Jesper snarast. Efter denna doftsensation promenerade vi in och kunde med viss glädje konstatera att Myhrbergarna kommit bakom. Lite psykningar utdelades och livet lekte. Synd att det ska ta slut nu när det var som roligast!
Vi siktar nu in oss på att få visa upp oss i Strängnäs innan vi packar våra visum och åker till öststaterna.
Som vanligt ett stort tack till arrangörer och funktionärer! En riktig kalastävling!
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson
– etapp 5 Almunge MK
I ett blåsigt och kallt Knutby möttes vi av rödgråtna ögon och hängande huvuden med en talande utsikt över Knutbys kyrkogård så var det dags för finalen av höstserien. Trippen var nylagad igen och humöret var trots sorgen på topp. För 5 år sedan rullade vi med viss skepsis in på Almunge MK´s tävling vi skulle nu prova på tönt-rally. Bilorientering vad kunde det vara för töntigheter? 40km/t det promenerar man ju snabbare än. Kolla på karta det gör man på semestern så det måste vara lite av en myssport var våra höga tankar. Vi kan väl prova en gång och se om det överhuvudtaget är kul. Annars är det ju alltid mysigt att ta en sväng om och titta lite. Man kan sammanfatta det som att vi hade fel på alla punkter för vi har fått titta på mycket och åkt rejält fort. Lagligt naturligtvis för fortare än så får man ju aldrig åka på allmän väg. Eller hur?
Efter att ha parkerat kände jag en ilning gå genom kroppen. Vi befinner oss ohälsosamt nära Arlanda. Tänk om farsan vill titta på många flygplan. Jag bestämmer mig för att nu ska jag göra det här rätt så han inte behöver backa, det är alldeles för stora risker i det trots att vi nu hade bogserlina med oss.
OS1 C-Kort Täby/solvalla. Här började problemen för detta referat. Det gick helt enkelt på tok för bra och saker stod där det skulle. Det mest uppseendeväckande skulle vara en katt som satt på vägen som jag inte kunde hitta på kartan.
OS2 C-Kort Skäringby/Ekeby. Vi började fint och vart räddade av perferiseendet från att göra en dundertabbe. Jag läste en angivelse som ONO i stället för VNV, Visst tyckte jag det kändes långt till nästa kontroll. Flera kilometer, men kartan är chef och den man ska lyssna på så bara att elda på dit. Som av en slump lyfter jag huvudet och ser en kontroll passera. STANNA! Kontroll! Va fan! Nu hände det som inte fick hända farsan klappar i backen och sätter gasen i botten. Jag drar åt bältet och spänner mig i stolen. Lättad över att överlevt så kunde jag se att kontrollen som stod flera kilometer bort nu var utanför mitt fönster. Bara att rätta till och fortsätta. Dock utan tripp som återigen skenade värre än kalvar på grönbete. Sträckan skulle nu bjuda på lite mer motstånd och vi strulade till det rejält inne på en bondgård redan vid ingången som låg betydligt längre bort än jag kunde ana på kartan. Efter att till slut ha hittat in så for vi lite förvirrat fram och tillbaka och tittade in bakom ladugården och för er som aldrig varit där kan jag meddela att det bara fanns dynga. Sen lossnade det lite och vi for genom ladan och plockade det vi skulle ha. En kort blick på kartan sa oss att det borde vara en kontroll till där inne så vi tog oss en funderar och konstaterade att det var omöjligt, vi hade redan provat alla vägar där inne så den var nog längs vägen. Som tur var så var den det dessutom.
OS3 C-Kort Knutby station/Slåttmon. Fullfart framåt det här går ju som en dans! Men vad nu hur kan den här kontrollen komma nu? Det saknas en och vad tusan betyder den här kartan? Vi har åkt för långt! Som tur var fanns det ett triangeldrama där så vi slapp backa. pust! Bara att måtta sig baklänges och in bakom Myhrbergarna som också varit lite långt fram och tittat. Väja för lite kaniner och genom den bemannade kontrollen. Sen gick det som fisken hem och bara en räv som försökte springa ikapp med oss störde lite.
Väl tillbaka vid gravplatsen för serien i år så kom vår tidigare traktor och räddare i nöden den Eklundska RAV-4an in med grusprut på parkeringen. Gruset som sprutade om däcken skulle visa sig vara snällare än det som Jesper hulkat upp under föregånde sträcka. Han erbjöd mig då att köpa ett fantastiskt och suveränt medel mot åksjuka. Han trollar fram två fina armband som han köpt för dyra pengar på apoteket och bara använt lite. Tyvärr måste den gode Jesper ha tolkat fel det med för-åksjuka så han hade spytt frikostigt och man kunde se på hans kläder att han avnjutit en dafgårds djupfryst innan tävling. Jag tackade vänligt men bestämt nej, så om någon känner för en snabb bantningskur á la Hollywood så kontakta Jesper snarast. Efter denna doftsensation promenerade vi in och kunde med viss glädje konstatera att Myhrbergarna kommit bakom. Lite psykningar utdelades och livet lekte. Synd att det ska ta slut nu när det var som roligast!
Vi siktar nu in oss på att få visa upp oss i Strängnäs innan vi packar våra visum och åker till öststaterna.
Som vanligt ett stort tack till arrangörer och funktionärer! En riktig kalastävling!
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson