Referat, etapp 1 • Skepptuna MK 30:e september av Thomas Karlsson:
Då vare det äntligen dags för start i serien och jag var riktigt taggad och laddad. Nu skulle det faktiskt gå riktigt bra! Inget skulle kunna stoppa framfarten! Väl i skepptuna lyssnade jag riktigt noga på förarmötet, för att vara säker på att inte missa något alls.
Vi hade turen att starta sist som sista bil i prova bilsport så jag kunde tända och släcka kartläsarlampan och klicka på pennan en massa gånger innan start. Att sitta i bilen och bara titta innan start är verkligen inte min grej. Jag bygger upp en ordentlig nervositet på den lilla stunden.
Dags för start vi rullar fram och får vår karta 30sek innan start som vanligt, och jag får en flashback över hur det startade i skepptuna förra gången men att dom har flyttat första kontrollen från hur det var förra året. Så vi kör iväg och hittar som vanligt kontroll nummer 2 före kontroll nummer 1. Vi börjar bli riktigt duktiga på att vända strax efter start nu.
Sen får jag absolut inte in något som helst flyt på den första halvan av första sträckan utan stakar mig fram och mäter fel och trasslar. På den andra halvan går det dock mycket bättre och det flyter på riktigt bra. Kanske lite tveksamt ibland men vi lyckas oftast köra rätt och kommer inte helt hopplöst efter. Det kan till och med sluta riktigt bra om det fortsätter så här. Visst vi är en bit utanför respit tiden redan men inte hopplöst efter som under förra året.
Efter en riktigt lång transportstrecka så är vi framme vid start av strecka 2 vi får kartorna för strecka 2 och jag känner hur en stor knut sätter sig i magen. Fyra a4or med egenritade kartor runt en grusgrop och liknande. Vi dundrar iväg och lyckas hittar några få kontroller innan jag inte alls vet var vi är längre och allt känns bara uppgivet och tråkigt. Efter en hel del snurrande utan att veta var vi är. Kan jag bara konstatera att det är dags att lägga sig på rygg och sparka i luften och åka hem. Vi kommer ändå aldrig att komma ut därifrån.
Så för andra året i rad lämnar vi skepptuna utan att ha ens en bråkdel av alla kontroller och vi rullar tillbaka till mål utan att slutföra tävlingen. Mycket tråkigt men så gick det denna gång och det är bara att ladda om och hoppas på bättre lycka i Enköping på fredag. Jag ska försöka få tag på en annan kartläsare som ska få visa mig lite tips och trix.
I övrigt den här veckan ska jag sitta och slicka mina sår och tycka synd om mig själv medans jag reparera mitt självförtroende en aning.
Referat, etapp 2 • Almunge MK 7:e oktober av Thomas Karlsson: Nu var det dags för en liten personlig revansch från förra gångens totala nederlag. Jag hade redan under veckan fått mycket hjälp av Jakob Eklund med att tyda kartan bättre och hur kommunikationen i bilen borde ha fungerat redan under förra året. Man kan utan att överdriva säga att vi på sätt och vis hade uppfunnit hjulet en andra gång fast denna gång var det inte runt och rullade inte lika lätt.
Allt började dock inte riktigt så smidigt som man skulle ha velat, vi hade fått ett tips om att det smidigaste sättet att åka från alunda till Torstuna skulle vara att svänga av precis före macken i vittinge. Det var bara ett litet problem med det och det var att det inte fanns någon mack i vittinge. Men efter lite vimsande så kom vi i sista stund till Torstuna och gjorde oss klara in för start.
Med vis tvekan tog jag emot kartan av startbilen och tittade på den. Förra veckans nederlag hade satt sig djupare än jag kunde ana. Men sen hände det mest revolutionerande som hänt sen vi började åka bilorientering vi hittade första kontrollen utan att behöva vända. Som tur var lyckades vi missa andra kontrollen men det var inte med mycket och en liten vändning fick lov att tas till. Sen flöt det på riktigt bra hela första sträckan utan egentliga missöden. Jag tror att vi egentligen kunde ha fått en bättre tid på där men vi fastnade lite bakom en medtävlande och någon riktig anledning till stress fanns inte. Hellre rätt och sakta än fort och fel. Vid målgång på första sträckan kändes det riktigt bra.
Efter att jag fått kartan till andra sträckan så visste jag att minna farhågor hade besannats det var nu dags för en sträcka på egen ritade kartor inte i ett grustag som förra gången men väl på en gård eller maskinpark eller vad det nu kunde vara. Nu skulle jag få se om jag faktiskt lärt mig något den kvällen jag varit ute med Jakob. Vi tog det väldigt lugnt och försiktigt genom denna sträcka och egentligen hade jag bara stora problem med en kontroll där man skulle passera över en gård framför en bygdegård eller något liknande. Vägen gick dom ett X över gården och jag hade lyckats tänka om kartan åt fel håll och det hållet som vi körde mot fanns det helt enkelt ingen väg att köra på när man kom till huset. Detta ställde till det en del innan jag fattade att det var jag som inte tänkte klart. Visst snurrade vi och trasslade lite men det gick flera hundraljusår bättre än någonsin tidigare på en sådan sträcka. När vi rullade i mål på den så kändes det fortfarande riktigt bra och det var hopp om livet.
På sträcka 3 hade arrangören tänkt till lite precis efter starten genom att ha första kontrollen väldigt nära startbilen. Jag sade till föraren att nu sitter första kontrollen riktigt nära vid milsten. Vi dundrade i väg men rätt snart tyckte jag att det kändes konstigt att vi varken inte sett kontroll eller milsten. När vi hittade kontrollen efter före. Så vart det till att stanna och ta ut ett mått på den och konstatera att det var en kilometer tillbaka ungefär. Vi vände om och dundrade tillbaka mot startbilen och började komma otäckt nära den när vi äntligen fick syn på milstenen. Sen var det bara att sätta av med fullfart och det löpte utan några egentliga problem alls. Det var ett par till egen ritade kartor längs sträckan men det vållade inga större problem även om vi missade än väg ett par gånger vid en bondgård. Lite mer ljus åt sidan från bilen skulle inte ha skadat kan vi väl konstatera. Det som förvånar mig lite på denna sträcka är hur lång tid den tog för oss. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som gick så långsamt men något var det.
Väl i mål hade vi alla kontroller och ett stärkt självförtroende. Visst finns det massor kvar att öva på vad det gäller kommunikation i bilen och att hitta rätt på kartan. Nu är det bara att ladda om till fredagen den 21 oktober och se vad som händer då.
–––
Här bjuder jag på ett referat från i lördags,
Motorhistoriska orienteringen:
Då var det äntligen dags för årets premiär i bilorientering. Efter att inte ha sett en karta sen i november förra året så var det en hel del som behövde uppfriskas igen. Nervositeten över hur det skulle gå att läsa kartan, fanns helt klart där långt innan det var dags för start. På förarmötet lyssnade jag bara med ett halvt öra, vilket skulle visa sig bli ödesdigert för vår del.
Nåväl väntan på att få starta var hopplös och tanken på att få gå fram och tillbaka och titta i 51 minuter innan det var vår tur lockade inte speciellt mycket. Finns det något bättre tillfälle för att bygga upp rejält med nervositet än att gå och vänta och fundera på hur det ska bli och gå?
Sju hjärtattacker senare var det så vår tur att starta och med kartan i hand vart allt genast lugnt. Nu skulle man bara ut på skogen och plocka lite kontroller och hur svårt kan det vara?
Vi rullade ut genom Norrtälje efter den redan pilade utfarten så där skulle vi inte lyckas köra fel i var jag säker på. Jag passade på att mäta ut och pricka in alla kontroller och vägbyten innan vi lämnade den stora vägen. Så nu kunde vi börja! Naturligtvis kör vi soprättfel på första kontrollen vilken är en mysig tradition vi har i vår bil och jag känner hur frustrationen kommer. Hur svårt kan det vara att åtminstone en gång bara komma rätt och rakt på den första kontrollen? Efter en hel del snurrande kommer jag fram till att jag har räknat fel på antalet vägar som vi ska passera innan vi ska svänga upp på en mindre väg. En liten miss så här gör väl inget egentligen tänker jag tröstande för mig själv. Sen gör ja om samma misstag till den andra kontrollen och tar fel på första vägbyte och andra vägbyte. Detta renderar i att vi i alla fall får se en mycket vacker skogsmaskinsväg som slutar med en vändplan. Nu är jag riktigt sur på mig själv.
Vi plockar sedermera upp den andra kontrollen men har förlorat mycket tid på att vimsa fram och tillbaka i onödan. Efter den andra kontrollen passerar vi en Passerkontroll en så kallad PK men jag min dumma idiot har fått för mig att sådana bara ska plockas på den andra etappen. Vilket jag tyckte mig höra på förarmötet. Naturligtvis var det inte så. Detta skulle ge oss en massa prickar som vi lätt skulle ha sluppit om jag bara hade lyssnat eller läst igenom tävlingsreglerna man fick på plats. Jag kände mig inte ens det minsta fundersam över att bara släppa en PK.
Nåväl där efter gick det som ett rinnande vatten och inga större missar gjordes vi plockade snällt kontroll efter kontroll. Visst fick vi backa och vända lite ibland men det var inte värre än att vi missat med några meter eller att det gick för fort förbi kontrollerna så jag inte han notera bokstaven. Vi lunkade hem och jag kände mig helnöjd med att ha vad jag trodde inga prickar alls.
Tillbaka vid start och mål var det ett obligatoriskt uppehåll i 30min innan det var dags för start igen. Dessa 30min var ungefär en kaffekopp långt och sen in i startkön. Men Saaben gick oerhört varmt då och tempen ville inte gå ner så vi bröt kön och svängde in på en liten parkering där det visade sig att vi mycket riktigt hade en kokande Saab. Föraren öppnade kylarlocket och släppte ur en massa vatten och onödigt tryck. Tyvärr förlorade vi en massa nödvändigt vatten på det. Men rullade in i starten igen och drog i väg mot första bästa mack för påfyllning. Under tiden vi gjorde det så passade jag på att pricka in vart kontrollerna låg och vilket avstånd det var emellan. Vi förlorade ungefär en kvart på detta men sparde en topp så det var det värt. Sen var det bara full fart framåt och vi plockade kontroll efter kontroll. När jag plötsligt insåg att det inte alls var så att det skulle gå att plocka upp dom missade PK:arna på detta varv och att vi nu omöjligen skulle kunna 0a. Mitt glada humör sjönk en aning och en liten stund tyckte jag inte det var kul överhuvudtaget längre. Men det var bara att bita i det sura äpplet och åka vidare. Som tur var så hade jag även missförstått en not vilket gjorde att vi aldrig ens passerade den kontrollen och vår 0a var hur som helst redan spräckt.
Så i det stora hela var är vi mycket nöjda med slutresultatet och att allting gick mycket smidigt med kartläsning. Dock finns det oerhört mycket som jag kan förbättra med min läsning innan jag är riktigt nöjd.
Nu går den uppländska nybörjarserien i gång på fredag och där har jag satt en hög målsättning för att trösta mitt något skadeskjutna självförtroende. Vi ska 0:a och klara respit tiden annars blir jag inte bara skadeskjuten längre.
Då vare det äntligen dags för start i serien och jag var riktigt taggad och laddad. Nu skulle det faktiskt gå riktigt bra! Inget skulle kunna stoppa framfarten! Väl i skepptuna lyssnade jag riktigt noga på förarmötet, för att vara säker på att inte missa något alls.
Vi hade turen att starta sist som sista bil i prova bilsport så jag kunde tända och släcka kartläsarlampan och klicka på pennan en massa gånger innan start. Att sitta i bilen och bara titta innan start är verkligen inte min grej. Jag bygger upp en ordentlig nervositet på den lilla stunden.
Dags för start vi rullar fram och får vår karta 30sek innan start som vanligt, och jag får en flashback över hur det startade i skepptuna förra gången men att dom har flyttat första kontrollen från hur det var förra året. Så vi kör iväg och hittar som vanligt kontroll nummer 2 före kontroll nummer 1. Vi börjar bli riktigt duktiga på att vända strax efter start nu.
Sen får jag absolut inte in något som helst flyt på den första halvan av första sträckan utan stakar mig fram och mäter fel och trasslar. På den andra halvan går det dock mycket bättre och det flyter på riktigt bra. Kanske lite tveksamt ibland men vi lyckas oftast köra rätt och kommer inte helt hopplöst efter. Det kan till och med sluta riktigt bra om det fortsätter så här. Visst vi är en bit utanför respit tiden redan men inte hopplöst efter som under förra året.
Efter en riktigt lång transportstrecka så är vi framme vid start av strecka 2 vi får kartorna för strecka 2 och jag känner hur en stor knut sätter sig i magen. Fyra a4or med egenritade kartor runt en grusgrop och liknande. Vi dundrar iväg och lyckas hittar några få kontroller innan jag inte alls vet var vi är längre och allt känns bara uppgivet och tråkigt. Efter en hel del snurrande utan att veta var vi är. Kan jag bara konstatera att det är dags att lägga sig på rygg och sparka i luften och åka hem. Vi kommer ändå aldrig att komma ut därifrån.
Så för andra året i rad lämnar vi skepptuna utan att ha ens en bråkdel av alla kontroller och vi rullar tillbaka till mål utan att slutföra tävlingen. Mycket tråkigt men så gick det denna gång och det är bara att ladda om och hoppas på bättre lycka i Enköping på fredag. Jag ska försöka få tag på en annan kartläsare som ska få visa mig lite tips och trix.
I övrigt den här veckan ska jag sitta och slicka mina sår och tycka synd om mig själv medans jag reparera mitt självförtroende en aning.
Referat, etapp 2 • Almunge MK 7:e oktober av Thomas Karlsson: Nu var det dags för en liten personlig revansch från förra gångens totala nederlag. Jag hade redan under veckan fått mycket hjälp av Jakob Eklund med att tyda kartan bättre och hur kommunikationen i bilen borde ha fungerat redan under förra året. Man kan utan att överdriva säga att vi på sätt och vis hade uppfunnit hjulet en andra gång fast denna gång var det inte runt och rullade inte lika lätt.
Allt började dock inte riktigt så smidigt som man skulle ha velat, vi hade fått ett tips om att det smidigaste sättet att åka från alunda till Torstuna skulle vara att svänga av precis före macken i vittinge. Det var bara ett litet problem med det och det var att det inte fanns någon mack i vittinge. Men efter lite vimsande så kom vi i sista stund till Torstuna och gjorde oss klara in för start.
Med vis tvekan tog jag emot kartan av startbilen och tittade på den. Förra veckans nederlag hade satt sig djupare än jag kunde ana. Men sen hände det mest revolutionerande som hänt sen vi började åka bilorientering vi hittade första kontrollen utan att behöva vända. Som tur var lyckades vi missa andra kontrollen men det var inte med mycket och en liten vändning fick lov att tas till. Sen flöt det på riktigt bra hela första sträckan utan egentliga missöden. Jag tror att vi egentligen kunde ha fått en bättre tid på där men vi fastnade lite bakom en medtävlande och någon riktig anledning till stress fanns inte. Hellre rätt och sakta än fort och fel. Vid målgång på första sträckan kändes det riktigt bra.
Efter att jag fått kartan till andra sträckan så visste jag att minna farhågor hade besannats det var nu dags för en sträcka på egen ritade kartor inte i ett grustag som förra gången men väl på en gård eller maskinpark eller vad det nu kunde vara. Nu skulle jag få se om jag faktiskt lärt mig något den kvällen jag varit ute med Jakob. Vi tog det väldigt lugnt och försiktigt genom denna sträcka och egentligen hade jag bara stora problem med en kontroll där man skulle passera över en gård framför en bygdegård eller något liknande. Vägen gick dom ett X över gården och jag hade lyckats tänka om kartan åt fel håll och det hållet som vi körde mot fanns det helt enkelt ingen väg att köra på när man kom till huset. Detta ställde till det en del innan jag fattade att det var jag som inte tänkte klart. Visst snurrade vi och trasslade lite men det gick flera hundraljusår bättre än någonsin tidigare på en sådan sträcka. När vi rullade i mål på den så kändes det fortfarande riktigt bra och det var hopp om livet.
På sträcka 3 hade arrangören tänkt till lite precis efter starten genom att ha första kontrollen väldigt nära startbilen. Jag sade till föraren att nu sitter första kontrollen riktigt nära vid milsten. Vi dundrade i väg men rätt snart tyckte jag att det kändes konstigt att vi varken inte sett kontroll eller milsten. När vi hittade kontrollen efter före. Så vart det till att stanna och ta ut ett mått på den och konstatera att det var en kilometer tillbaka ungefär. Vi vände om och dundrade tillbaka mot startbilen och började komma otäckt nära den när vi äntligen fick syn på milstenen. Sen var det bara att sätta av med fullfart och det löpte utan några egentliga problem alls. Det var ett par till egen ritade kartor längs sträckan men det vållade inga större problem även om vi missade än väg ett par gånger vid en bondgård. Lite mer ljus åt sidan från bilen skulle inte ha skadat kan vi väl konstatera. Det som förvånar mig lite på denna sträcka är hur lång tid den tog för oss. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som gick så långsamt men något var det.
Väl i mål hade vi alla kontroller och ett stärkt självförtroende. Visst finns det massor kvar att öva på vad det gäller kommunikation i bilen och att hitta rätt på kartan. Nu är det bara att ladda om till fredagen den 21 oktober och se vad som händer då.
–––
Här bjuder jag på ett referat från i lördags,
Motorhistoriska orienteringen:
Då var det äntligen dags för årets premiär i bilorientering. Efter att inte ha sett en karta sen i november förra året så var det en hel del som behövde uppfriskas igen. Nervositeten över hur det skulle gå att läsa kartan, fanns helt klart där långt innan det var dags för start. På förarmötet lyssnade jag bara med ett halvt öra, vilket skulle visa sig bli ödesdigert för vår del.
Nåväl väntan på att få starta var hopplös och tanken på att få gå fram och tillbaka och titta i 51 minuter innan det var vår tur lockade inte speciellt mycket. Finns det något bättre tillfälle för att bygga upp rejält med nervositet än att gå och vänta och fundera på hur det ska bli och gå?
Sju hjärtattacker senare var det så vår tur att starta och med kartan i hand vart allt genast lugnt. Nu skulle man bara ut på skogen och plocka lite kontroller och hur svårt kan det vara?
Vi rullade ut genom Norrtälje efter den redan pilade utfarten så där skulle vi inte lyckas köra fel i var jag säker på. Jag passade på att mäta ut och pricka in alla kontroller och vägbyten innan vi lämnade den stora vägen. Så nu kunde vi börja! Naturligtvis kör vi soprättfel på första kontrollen vilken är en mysig tradition vi har i vår bil och jag känner hur frustrationen kommer. Hur svårt kan det vara att åtminstone en gång bara komma rätt och rakt på den första kontrollen? Efter en hel del snurrande kommer jag fram till att jag har räknat fel på antalet vägar som vi ska passera innan vi ska svänga upp på en mindre väg. En liten miss så här gör väl inget egentligen tänker jag tröstande för mig själv. Sen gör ja om samma misstag till den andra kontrollen och tar fel på första vägbyte och andra vägbyte. Detta renderar i att vi i alla fall får se en mycket vacker skogsmaskinsväg som slutar med en vändplan. Nu är jag riktigt sur på mig själv.
Vi plockar sedermera upp den andra kontrollen men har förlorat mycket tid på att vimsa fram och tillbaka i onödan. Efter den andra kontrollen passerar vi en Passerkontroll en så kallad PK men jag min dumma idiot har fått för mig att sådana bara ska plockas på den andra etappen. Vilket jag tyckte mig höra på förarmötet. Naturligtvis var det inte så. Detta skulle ge oss en massa prickar som vi lätt skulle ha sluppit om jag bara hade lyssnat eller läst igenom tävlingsreglerna man fick på plats. Jag kände mig inte ens det minsta fundersam över att bara släppa en PK.
Nåväl där efter gick det som ett rinnande vatten och inga större missar gjordes vi plockade snällt kontroll efter kontroll. Visst fick vi backa och vända lite ibland men det var inte värre än att vi missat med några meter eller att det gick för fort förbi kontrollerna så jag inte han notera bokstaven. Vi lunkade hem och jag kände mig helnöjd med att ha vad jag trodde inga prickar alls.
Tillbaka vid start och mål var det ett obligatoriskt uppehåll i 30min innan det var dags för start igen. Dessa 30min var ungefär en kaffekopp långt och sen in i startkön. Men Saaben gick oerhört varmt då och tempen ville inte gå ner så vi bröt kön och svängde in på en liten parkering där det visade sig att vi mycket riktigt hade en kokande Saab. Föraren öppnade kylarlocket och släppte ur en massa vatten och onödigt tryck. Tyvärr förlorade vi en massa nödvändigt vatten på det. Men rullade in i starten igen och drog i väg mot första bästa mack för påfyllning. Under tiden vi gjorde det så passade jag på att pricka in vart kontrollerna låg och vilket avstånd det var emellan. Vi förlorade ungefär en kvart på detta men sparde en topp så det var det värt. Sen var det bara full fart framåt och vi plockade kontroll efter kontroll. När jag plötsligt insåg att det inte alls var så att det skulle gå att plocka upp dom missade PK:arna på detta varv och att vi nu omöjligen skulle kunna 0a. Mitt glada humör sjönk en aning och en liten stund tyckte jag inte det var kul överhuvudtaget längre. Men det var bara att bita i det sura äpplet och åka vidare. Som tur var så hade jag även missförstått en not vilket gjorde att vi aldrig ens passerade den kontrollen och vår 0a var hur som helst redan spräckt.
Så i det stora hela var är vi mycket nöjda med slutresultatet och att allting gick mycket smidigt med kartläsning. Dock finns det oerhört mycket som jag kan förbättra med min läsning innan jag är riktigt nöjd.
Nu går den uppländska nybörjarserien i gång på fredag och där har jag satt en hög målsättning för att trösta mitt något skadeskjutna självförtroende. Vi ska 0:a och klara respit tiden annars blir jag inte bara skadeskjuten längre.
Referat, etapp 3 • Films MK 21:e oktober av Thomas Karlsson:
Tillbaka igen i kartläsarstolen efter att ha legat hemma en fredagskväll och klappat sig på magen. Det kändes lite tomt att inte åka någon tävling fredagen innan. Men nu var det dags att åka och denna gång bar det av till Gimo. Nu skulle det i alla fall inte bli några problem att hitta till starten då Gimo är väldigt bekant. Man skulle kunna säga att det här var vår hemma tävling. Väl framme i Gimo var det åter dags att snacka med lite folk som man aldrig ser mer än under dessa kvällar. Jag hade även lurat dit min kusin som skulle prova på bilorientering för första gången. Efter förarmötet så var det en stunds väntan då vi var bil 17 och bland dom sista iväg av PB. Kort transport som föraren fick klara sig utan några större direktiv efter som vi båda visste vart vi skulle. När vi fick kartorna för sträcka 1 och dundrade iväg så hittade vi den första kontrollen igen utan att behöva vända. Detta var alltså andra gången i världshistorien som detta hände.
Sen rullade det på rätt bra en bit innan vi kom fram till där kraftledningen korsade vägen. Mycket fiffigt att det var en numera nergrävd ledning. Som det endast fanns en stolpe kvar av. Det tog en liten stund och säkert en halv svordom innan jag insåg att så var fallet. Sen fastnade vi lite bakom en annan medtävlande och lite tid flöt iväg. Sen gjorde jag en hej-dundrandes-tabbe vilket gjorde att vi fick titta på en mycket tveksam hög med virkesrester. Helt klart är det inte många andra som har fått se den under denna tävling och helt ärligt var det inget att se alls.
Det rullade därefter på rätt bra men strax innan vi kom fram till Ekeby så insåg jag att vi hade missat en kontroll och en snabb uppskattning gjorde att vi bestämde oss för att hoppa över den kontrollen eftersom vi skulle med all säkerhet förlora mer på att vända än att plocka den. Så jag bestämde mig för att det säkert var ett I som var på den tavlan och bad till högre makter att så skulle vara fallet. Sträcka 1 var nu nästan slut och det var bara en liten snurr-snurr kvar på en bondgård. Detta gick relativt enkelt men så skulle det vara en kontroll vid en silo och jag vägrade att fatta att man skulle åka genom silon fast att det tydligt stod så på mitt papper. Till sist sa jag åt föraren mest bara på skoj att vi åker genom silon det är de enda som vi inte har gjort ännu. Mycket riktigt satt den där. Fiffigt igen!
Sträcka 2, I en rasande fart plockade vi kontroll efter kontroll och låg riktigt bra till tidsmässigt sett (jodå jag vet att PB är utomtävlan) men så kommer vi ikapp min gode kusin som har fått akut problem, vattnet har nämligen gått i hans älskling och är i behov av vatten till kylaren. Eftersom vi åker Saab 99 så har vi naturligtvis en halvt knappt läckande vattenpump och en dunk med vatten i bakluckan är lika självklart som bensin i tanken. Som dom räddarna i nöden vi är så kunde vi naturligtvis se till att vattennivån åtminstone uppgick till bra nivå i kusinens bil. Mitt i det här någonstans höll jag på att få ett smärre utbrott över att vi inte bara kunde ha kastat över dunken till dom och sen dragit iväg så som jag så vackert påtalade. Men jag förstår nu i efterhand att det inte alls hörs vad jag mumlar när alla andra är utanför bilen.
Nåväl jag sansade mig snabbt igen och vi drog iväg ilska kan man ta upp sen om det behövs ingen anledning att börja slåss i bilen. Har svårt att se att det skulle hjälpa. Rätt snart upptäckte jag att Hargsvägen saknades på vår karta och att vi skulle ta in en bit längre bort. Det var dessutom en massa hus som inte heller fanns med på vår karta så jag vart lite vilse en stund och lyckades lura ner oss till DIN-X macken i Gimo som har en plan som nästan se ut som den gjorde på kartan. Naturligtvis skulle vi inte vara där utan fick vända om och åka in på Korsbronsåkeri och ta en liten grusväg för att komma till målbilen. Vi var bara 6min sena dit och jag kände mig riktigt nöjd!
Sen transporterade vi oss tillbaka till Gimo och tog en fika i väntan på att se hur resultatet skulle se ut. Vi hade vissa förhoppningar om att överlåta sista platsen till någon annan. Tavlan som vi hade missat gnagde dock på mina stackars tävlingsnerver. När resultatet kom upp så vart jag ytterst konfunderad över att vi hade 0 prick på tavlor. Jag hade alltså gissat rätt. Än idag nyper jag mig själv i armen och säger det var som fan lite då och då. Det var en riktigt rolig tävling med en riktigt bra bana! Den kanske var lite kort för oss i PB men samtidigt var det rätt skönt att slippa en massa stressade C,B,A-bilar runt om kring sig. Förmodligen tycker dom att det var rätt skönt att slippa en massa PB-bilar också.
Nu är det bara att vänta på att resultatet kommer upp så jag med säkerhet kan konstatera att vilken plats vi kom på. Men en sak är säker och det är att vi inte kom sist denna gång!
Referat, etapp 4 • MK Orion 28:e oktober av Thomas Karlsson: Då var det dags för den näst sista etappen i årets höstserie. Denna gång bar det ut till Väddö och dom vackra trakterna runt Älmsta. Jag hade mina små förhoppningar om att vi skulle köra på skjutfältet vid Ytterskär då jag har viss lokalkännedom där sedan mina dagar som värnpliktig. Väl på plats vid vikingalunden möttes vid av seriens hittills trevligaste lokal för start och förarmöte. Efter sedvanligt förarmötet för oss i PB så hade vi en liten väntan innan start. Precis innan start vart det lite stimmigt när vi försökte hitta våran plats. Bilen som skulle starta innan oss hade uteblivit och vi snurrade lite fram och tillbaka innan vi förstod att det var oss alla väntade på. Efter att vi fått kartan och vi var på rull så hände det som numera börjar bli en vana, att vi plockade upp första kontrollen utan några problem alls. Det rullade där efter på rätt hyfsat fram till en kontroll som stod i vad jag antar var en vägrätning men efter lite vändanden och att vi hade undersökt hela gräsplätten som fanns där så hittade vi även den kontrollen. Det bar där efter av till en bondgård. Det var minst sagt lerigt där och riktigt halt. Vi hade kunnat vara riktigt snabba därifrån om inte jag hade fått för mig att man skulle åka runt och komma ut på andra sidan om bondgården. Tyvärr fanns det ingen väg eller ens möjlighet att göra denna av mig påhittade manöver. Det som gjorde denna lilla extra irrfärd riktigt mysig och behaglig var att det kom upp en till Saab 99a dit och vi kunde ha ett litet trevligt Saab möte med stor närhet mellan bilarna utan att för den skull bli riktigt närgångna. Vi rullade sedermera in i mål på en inte helt hopplös tid och livet kändes väl tillbelåtenhet. Det kanske skulle kunna gå riktigt bra det här.
Efter att ha startat på sträcka 2 så började det gå lite stappligt för mig och det var allmänt bökigt och svårt. Det vart absolut inte bättre av att jag med största bestämdhet hade siktat in mig på fel väg där angivelsen Sofielund fanns med och vi fick irra och vara rejält vilsna en bra stund innan jag ville gå med på att vi faktiskt inte skulle vara där. Vi fick trots en massa bekymmer och oerhörda svårheter, med oss alla kontroller från den sträckan. Det är mycket möjligt att det var den svåraste sträckan jag någonsin läst. Det som orsakade oerhört mycket problem var att ingenting stämde efter att man hade dikat ur stora delar av en väg som så påpassligt hade många angivelser ”vid stig” Vi var långt ifrån ensamma om att snurra som vilda getingar där. En kontroll missade vi när passade på att köra om en bil precis där den kontrollen stod. Efter en del tvekande och hattande så kom vi trots allt till mål. Tiden låg väl inte direkt på våran sida efter åt. På transporten fanns även en angivelse över korset in till Älmsta som för mig var totalt obegriplig och vi hade några kollegor som också fick snurra runt en del innan den klarades ut och man kunde ta sig till starten.
Efter starten på sträcka 3 bar det av till Älmsta industriområde för en snurr-snurr. En snurr-snurr som gick riktigt bra. Det som ställde till det lite var att det fanns en bemannad kontroll där och att vi passerade den två gånger på raken då jag missade vad var för bokstav där. Vi for sen i väg och hämtade ett par kontroller innan det var samma bemannade kontroll igen. Jag fattade först då att den var bemannad då jag såg en annan bil som stod still där. Så egentligen hade vi bommat den riktiga bemannade kontrollen, men eftersom världens snällaste funktionär stod där fick vi vår stämpel ändå. Resultatet vart att vi sen stannade och kollade av med nästa kontroll som det stod folk vid om den också var bemannad. Kanske det kunde vara en god idé att på något sätt markera ut den person man ska stanna vid. För som det vart för oss denna gång berodde enbart på att vi inte fattade att vi skulle ha stannat där utan något slagstecken från den i övrigt hedervärda mannen som stod där.
Efter industriområdet så började det mörkaste mest eländiga till sträcka som jag varit med på. Den före skulle visa sig vara rena söndagspromenaden. Det gick riktigt bra fram till mitt på sträckan då jag var totalt vilse och utarbetad. Även om vi skulle ha rullat tillbaka till senast hittade kontroll så skulle jag inte ha fattat var jag var. Så efter lite velande tog vi rygg på en annan bil som skulle få guida mig till den skola vi skulle till men absolut inte hade hittat. Detta var ett sådant riktigt grund fel av mig så att det inte är klokt. Det som hände var att vi hade tagit rygg på en C-bil vars sträcka inta alls följde våran just där. Efter att ha åkt en väg som gud glömt så kom vi upp vid en mindre by och vi for runt på en del av banan som inte fanns på våran karta överhuvudtaget. Men vi letade tappert efter skolan där utan att finna den naturligtvis. Nu började en viss ilska och frustration ta överhanden på mig. Vi följde en C-bil som visade oss till deras målgång på den sträckan. Kan utan att överdriva säga att dom som satt i mål och startbilarna där fann en storförundran över vad det kunde göra en bil från PB där. Jag var själv rätt förundrad över detta.
Med totalt knäckt självförtroende rullade vi upp till den stora vägen. Där jag försökte orientera oss till rätta genom att fråga föraren om olika ortsnamn som fanns på kartan. När han då läste upp vilka ortsnamns som stod på skylten vid korset och det inte alls var det svaren jag ville ha så for kartläsarbordet i baksätet och pennan åt ett annat håll. Jag hade gett upp och gav fan i det där nu. Bara att bryta och morra sig hem. Men efter några minuter så var jag betydligt lugnare igen och vi återupptog kartläsandet och hittade fram till skolan som låg betydligt mycket enklare än jag annat. Tyvärr fanns dock inte glöden alls kvar i mig och vi missade två kontroller på slutet.
På något mystiskt vis kom vi inte sist i denna tävling vilket vi rent logiskt borde ha gjort med våran rejäla extra snurr. Sen bar det av hemåt med en Ford Escort på snöre bakom.
Referat, etapp 5 • Rasbo MK 11:e november av Thomas Karlsson: Så var det tyvärr dags för Grande Finale i höstserien 2005. Denna gång bar det ut till dom okända trakterna runt Läby. Med god tidsmarginal kom vi fram till besiktning och anmälde oss färdiga för strid. Vi startade denna gång någonstans mitt i PB-fältet och tiden fram till start gick relativt smärtfritt även om ett visst klickande på pennan hans med. Efter det rutinmässiga toabesöket innan start så bar det av. Efter en liten transport ut till sträckan fick vi våra kartor och det bar iväg. Nu skulle inget hindra oss från att plocka den första kontrollen. Det kändes inte ens direkt utmanade. Trots denna känsla så fann vi den utan att behöva vända, det var en aningens ologiskt att det skulle bli så och vi bröt starkt mot lagen om all jävlighet. Men som tur var så läste jag rätt ordentligt fel när vi skulle in på den första bondgården och vi fick till och med passera kyrkan som låg en bra bit bort innan vi kunde vända om och åka in på bondgården.
Tyvärr ställde inte min hjärna in sig på att vi nu kom från andra hållet och körde in på den avfarten som borde varit utfarten. Men rätt snabbt var jag med på banan igen och vi kunde plocka kontrollerna där. Sen flöt allt på riktigt bra och inget ställde till någon större förtret för oss. Sen kom lagen om all jävlighet tillbaks och använde sig av paragraf nr 4: ”När dom äntligen började se ljuset i tunneln, så rasade taket in”. Efter att ha varit ut på en åker och åkt och fått chansen att heja lite glatt på en bil som kom från andra hållet på åkern var det bara till att vända och ta sig ut på vägen igen. Varför vi svängde ut där och tittade lite vet jag inte, inte var det för det vackra landskapets skull i alla fall. Vi förlorade dock en hel del tid på våra små onödiga utflykter. Jag kände mig riktigt nöjd över hur sträckan hade gått och såg med viss tvekan framemot nästa.
Sträcka 2 började utan några större bekymmer men helt plötsligt var vi vid kontroll 21 i stället för 19. Något hade gått riktigt fel. Hr kunde denna miss ha gått till? Jag hade med säkerhet måttat fram vart 19 skulle stå och helt plötsligt var vi 2 kontroller för långt fram. En tyst svordom ekade sig genom bilen när jag insåg att jag hade tagit mått på 1:20 000 i stället för 1:10 000. Avståndet var dock inte värre än att vi kunde vända och plocka dom två missarna. Sen var det dags för ett vägbyte och vis av lärdom från förra tävlingen så åkte vi våran egen väg i stället för att följa 3st andra bilar upp på den väg som jag var säker på var förtidig. Efter lite funderande och väntan så stod kontrollen längs den väg vi valt där den skulle. Det mina damer och herrar kändes riktigt bra. Vägen som sedan kom var rätt klurig för våran Saab att ta utan bottenskrap. Men med en lagom hastighet och en kartläsare som för tillfället hade bra flyt och gjorde det mesta rätt så gick det enormt bra för oss även den sista sträckan. Med en hyfsad placering tog vi så avslut på årets serie och ser fram emot att få återkomma under nästa år.
När vi skulle åka därifrån så började vi kroka fast ett snöre till en Ford escort igen. Men den fick vänligen låna en trailerplats hem i stället.
Sen rullade det på rätt bra en bit innan vi kom fram till där kraftledningen korsade vägen. Mycket fiffigt att det var en numera nergrävd ledning. Som det endast fanns en stolpe kvar av. Det tog en liten stund och säkert en halv svordom innan jag insåg att så var fallet. Sen fastnade vi lite bakom en annan medtävlande och lite tid flöt iväg. Sen gjorde jag en hej-dundrandes-tabbe vilket gjorde att vi fick titta på en mycket tveksam hög med virkesrester. Helt klart är det inte många andra som har fått se den under denna tävling och helt ärligt var det inget att se alls.
Det rullade därefter på rätt bra men strax innan vi kom fram till Ekeby så insåg jag att vi hade missat en kontroll och en snabb uppskattning gjorde att vi bestämde oss för att hoppa över den kontrollen eftersom vi skulle med all säkerhet förlora mer på att vända än att plocka den. Så jag bestämde mig för att det säkert var ett I som var på den tavlan och bad till högre makter att så skulle vara fallet. Sträcka 1 var nu nästan slut och det var bara en liten snurr-snurr kvar på en bondgård. Detta gick relativt enkelt men så skulle det vara en kontroll vid en silo och jag vägrade att fatta att man skulle åka genom silon fast att det tydligt stod så på mitt papper. Till sist sa jag åt föraren mest bara på skoj att vi åker genom silon det är de enda som vi inte har gjort ännu. Mycket riktigt satt den där. Fiffigt igen!
Sträcka 2, I en rasande fart plockade vi kontroll efter kontroll och låg riktigt bra till tidsmässigt sett (jodå jag vet att PB är utomtävlan) men så kommer vi ikapp min gode kusin som har fått akut problem, vattnet har nämligen gått i hans älskling och är i behov av vatten till kylaren. Eftersom vi åker Saab 99 så har vi naturligtvis en halvt knappt läckande vattenpump och en dunk med vatten i bakluckan är lika självklart som bensin i tanken. Som dom räddarna i nöden vi är så kunde vi naturligtvis se till att vattennivån åtminstone uppgick till bra nivå i kusinens bil. Mitt i det här någonstans höll jag på att få ett smärre utbrott över att vi inte bara kunde ha kastat över dunken till dom och sen dragit iväg så som jag så vackert påtalade. Men jag förstår nu i efterhand att det inte alls hörs vad jag mumlar när alla andra är utanför bilen.
Nåväl jag sansade mig snabbt igen och vi drog iväg ilska kan man ta upp sen om det behövs ingen anledning att börja slåss i bilen. Har svårt att se att det skulle hjälpa. Rätt snart upptäckte jag att Hargsvägen saknades på vår karta och att vi skulle ta in en bit längre bort. Det var dessutom en massa hus som inte heller fanns med på vår karta så jag vart lite vilse en stund och lyckades lura ner oss till DIN-X macken i Gimo som har en plan som nästan se ut som den gjorde på kartan. Naturligtvis skulle vi inte vara där utan fick vända om och åka in på Korsbronsåkeri och ta en liten grusväg för att komma till målbilen. Vi var bara 6min sena dit och jag kände mig riktigt nöjd!
Sen transporterade vi oss tillbaka till Gimo och tog en fika i väntan på att se hur resultatet skulle se ut. Vi hade vissa förhoppningar om att överlåta sista platsen till någon annan. Tavlan som vi hade missat gnagde dock på mina stackars tävlingsnerver. När resultatet kom upp så vart jag ytterst konfunderad över att vi hade 0 prick på tavlor. Jag hade alltså gissat rätt. Än idag nyper jag mig själv i armen och säger det var som fan lite då och då. Det var en riktigt rolig tävling med en riktigt bra bana! Den kanske var lite kort för oss i PB men samtidigt var det rätt skönt att slippa en massa stressade C,B,A-bilar runt om kring sig. Förmodligen tycker dom att det var rätt skönt att slippa en massa PB-bilar också.
Nu är det bara att vänta på att resultatet kommer upp så jag med säkerhet kan konstatera att vilken plats vi kom på. Men en sak är säker och det är att vi inte kom sist denna gång!
Referat, etapp 4 • MK Orion 28:e oktober av Thomas Karlsson: Då var det dags för den näst sista etappen i årets höstserie. Denna gång bar det ut till Väddö och dom vackra trakterna runt Älmsta. Jag hade mina små förhoppningar om att vi skulle köra på skjutfältet vid Ytterskär då jag har viss lokalkännedom där sedan mina dagar som värnpliktig. Väl på plats vid vikingalunden möttes vid av seriens hittills trevligaste lokal för start och förarmöte. Efter sedvanligt förarmötet för oss i PB så hade vi en liten väntan innan start. Precis innan start vart det lite stimmigt när vi försökte hitta våran plats. Bilen som skulle starta innan oss hade uteblivit och vi snurrade lite fram och tillbaka innan vi förstod att det var oss alla väntade på. Efter att vi fått kartan och vi var på rull så hände det som numera börjar bli en vana, att vi plockade upp första kontrollen utan några problem alls. Det rullade där efter på rätt hyfsat fram till en kontroll som stod i vad jag antar var en vägrätning men efter lite vändanden och att vi hade undersökt hela gräsplätten som fanns där så hittade vi även den kontrollen. Det bar där efter av till en bondgård. Det var minst sagt lerigt där och riktigt halt. Vi hade kunnat vara riktigt snabba därifrån om inte jag hade fått för mig att man skulle åka runt och komma ut på andra sidan om bondgården. Tyvärr fanns det ingen väg eller ens möjlighet att göra denna av mig påhittade manöver. Det som gjorde denna lilla extra irrfärd riktigt mysig och behaglig var att det kom upp en till Saab 99a dit och vi kunde ha ett litet trevligt Saab möte med stor närhet mellan bilarna utan att för den skull bli riktigt närgångna. Vi rullade sedermera in i mål på en inte helt hopplös tid och livet kändes väl tillbelåtenhet. Det kanske skulle kunna gå riktigt bra det här.
Efter att ha startat på sträcka 2 så började det gå lite stappligt för mig och det var allmänt bökigt och svårt. Det vart absolut inte bättre av att jag med största bestämdhet hade siktat in mig på fel väg där angivelsen Sofielund fanns med och vi fick irra och vara rejält vilsna en bra stund innan jag ville gå med på att vi faktiskt inte skulle vara där. Vi fick trots en massa bekymmer och oerhörda svårheter, med oss alla kontroller från den sträckan. Det är mycket möjligt att det var den svåraste sträckan jag någonsin läst. Det som orsakade oerhört mycket problem var att ingenting stämde efter att man hade dikat ur stora delar av en väg som så påpassligt hade många angivelser ”vid stig” Vi var långt ifrån ensamma om att snurra som vilda getingar där. En kontroll missade vi när passade på att köra om en bil precis där den kontrollen stod. Efter en del tvekande och hattande så kom vi trots allt till mål. Tiden låg väl inte direkt på våran sida efter åt. På transporten fanns även en angivelse över korset in till Älmsta som för mig var totalt obegriplig och vi hade några kollegor som också fick snurra runt en del innan den klarades ut och man kunde ta sig till starten.
Efter starten på sträcka 3 bar det av till Älmsta industriområde för en snurr-snurr. En snurr-snurr som gick riktigt bra. Det som ställde till det lite var att det fanns en bemannad kontroll där och att vi passerade den två gånger på raken då jag missade vad var för bokstav där. Vi for sen i väg och hämtade ett par kontroller innan det var samma bemannade kontroll igen. Jag fattade först då att den var bemannad då jag såg en annan bil som stod still där. Så egentligen hade vi bommat den riktiga bemannade kontrollen, men eftersom världens snällaste funktionär stod där fick vi vår stämpel ändå. Resultatet vart att vi sen stannade och kollade av med nästa kontroll som det stod folk vid om den också var bemannad. Kanske det kunde vara en god idé att på något sätt markera ut den person man ska stanna vid. För som det vart för oss denna gång berodde enbart på att vi inte fattade att vi skulle ha stannat där utan något slagstecken från den i övrigt hedervärda mannen som stod där.
Efter industriområdet så började det mörkaste mest eländiga till sträcka som jag varit med på. Den före skulle visa sig vara rena söndagspromenaden. Det gick riktigt bra fram till mitt på sträckan då jag var totalt vilse och utarbetad. Även om vi skulle ha rullat tillbaka till senast hittade kontroll så skulle jag inte ha fattat var jag var. Så efter lite velande tog vi rygg på en annan bil som skulle få guida mig till den skola vi skulle till men absolut inte hade hittat. Detta var ett sådant riktigt grund fel av mig så att det inte är klokt. Det som hände var att vi hade tagit rygg på en C-bil vars sträcka inta alls följde våran just där. Efter att ha åkt en väg som gud glömt så kom vi upp vid en mindre by och vi for runt på en del av banan som inte fanns på våran karta överhuvudtaget. Men vi letade tappert efter skolan där utan att finna den naturligtvis. Nu började en viss ilska och frustration ta överhanden på mig. Vi följde en C-bil som visade oss till deras målgång på den sträckan. Kan utan att överdriva säga att dom som satt i mål och startbilarna där fann en storförundran över vad det kunde göra en bil från PB där. Jag var själv rätt förundrad över detta.
Med totalt knäckt självförtroende rullade vi upp till den stora vägen. Där jag försökte orientera oss till rätta genom att fråga föraren om olika ortsnamn som fanns på kartan. När han då läste upp vilka ortsnamns som stod på skylten vid korset och det inte alls var det svaren jag ville ha så for kartläsarbordet i baksätet och pennan åt ett annat håll. Jag hade gett upp och gav fan i det där nu. Bara att bryta och morra sig hem. Men efter några minuter så var jag betydligt lugnare igen och vi återupptog kartläsandet och hittade fram till skolan som låg betydligt mycket enklare än jag annat. Tyvärr fanns dock inte glöden alls kvar i mig och vi missade två kontroller på slutet.
På något mystiskt vis kom vi inte sist i denna tävling vilket vi rent logiskt borde ha gjort med våran rejäla extra snurr. Sen bar det av hemåt med en Ford Escort på snöre bakom.
Referat, etapp 5 • Rasbo MK 11:e november av Thomas Karlsson: Så var det tyvärr dags för Grande Finale i höstserien 2005. Denna gång bar det ut till dom okända trakterna runt Läby. Med god tidsmarginal kom vi fram till besiktning och anmälde oss färdiga för strid. Vi startade denna gång någonstans mitt i PB-fältet och tiden fram till start gick relativt smärtfritt även om ett visst klickande på pennan hans med. Efter det rutinmässiga toabesöket innan start så bar det av. Efter en liten transport ut till sträckan fick vi våra kartor och det bar iväg. Nu skulle inget hindra oss från att plocka den första kontrollen. Det kändes inte ens direkt utmanade. Trots denna känsla så fann vi den utan att behöva vända, det var en aningens ologiskt att det skulle bli så och vi bröt starkt mot lagen om all jävlighet. Men som tur var så läste jag rätt ordentligt fel när vi skulle in på den första bondgården och vi fick till och med passera kyrkan som låg en bra bit bort innan vi kunde vända om och åka in på bondgården.
Tyvärr ställde inte min hjärna in sig på att vi nu kom från andra hållet och körde in på den avfarten som borde varit utfarten. Men rätt snabbt var jag med på banan igen och vi kunde plocka kontrollerna där. Sen flöt allt på riktigt bra och inget ställde till någon större förtret för oss. Sen kom lagen om all jävlighet tillbaks och använde sig av paragraf nr 4: ”När dom äntligen började se ljuset i tunneln, så rasade taket in”. Efter att ha varit ut på en åker och åkt och fått chansen att heja lite glatt på en bil som kom från andra hållet på åkern var det bara till att vända och ta sig ut på vägen igen. Varför vi svängde ut där och tittade lite vet jag inte, inte var det för det vackra landskapets skull i alla fall. Vi förlorade dock en hel del tid på våra små onödiga utflykter. Jag kände mig riktigt nöjd över hur sträckan hade gått och såg med viss tvekan framemot nästa.
Sträcka 2 började utan några större bekymmer men helt plötsligt var vi vid kontroll 21 i stället för 19. Något hade gått riktigt fel. Hr kunde denna miss ha gått till? Jag hade med säkerhet måttat fram vart 19 skulle stå och helt plötsligt var vi 2 kontroller för långt fram. En tyst svordom ekade sig genom bilen när jag insåg att jag hade tagit mått på 1:20 000 i stället för 1:10 000. Avståndet var dock inte värre än att vi kunde vända och plocka dom två missarna. Sen var det dags för ett vägbyte och vis av lärdom från förra tävlingen så åkte vi våran egen väg i stället för att följa 3st andra bilar upp på den väg som jag var säker på var förtidig. Efter lite funderande och väntan så stod kontrollen längs den väg vi valt där den skulle. Det mina damer och herrar kändes riktigt bra. Vägen som sedan kom var rätt klurig för våran Saab att ta utan bottenskrap. Men med en lagom hastighet och en kartläsare som för tillfället hade bra flyt och gjorde det mesta rätt så gick det enormt bra för oss även den sista sträckan. Med en hyfsad placering tog vi så avslut på årets serie och ser fram emot att få återkomma under nästa år.
När vi skulle åka därifrån så började vi kroka fast ett snöre till en Ford escort igen. Men den fick vänligen låna en trailerplats hem i stället.