Eckerörundan • Ålands MK 19:e november av Thomas Karlsson:
Årets sista tävling för mig skulle gå av stapeln i dom okända trakterna runt Godby på Åland. För mig skulle det bli en annorlunda tävling eftersom jag skulle styra i stället för att läsa. Denna omändring kom sig av att både gubben och bilen i min normala sits var lite för gamla. Jag hade i stället lurat upp min vän John som i vanliga fall åker i den Skånska nybörjarserien.
För att göra det så enkelt och bekvämt som möjligt åkte vi redan över på fredagskvällen till Åland och möttes av underkylt regn och snöblandat-regn. Men det var det minsta bekymret vi hade då egentligen. Den karta vi hade att köra efter till Godby visad oss just bara till Godby. Men hur stort kunde Godby vara? Hotellet borde bli en enkel match att finna. Det var just bara det att Godby kunde vara rätt stort. Men efter att ha tittat på informationstavlan ett par eller tre gånger så kom vi fram.
Vi parkerade och vandrade in på hotellet receptionenshallen hade en skrämmande inredning eftersom det stod två patientsängar med dropp och en hembränningsapparat där. Vi bestämde oss snabbt för att inte dricka något annat än saker med inplastad kapsyl och tryckt etikett innan vi drog oss upp till rummet. Efter en kort men god natts sömn där jag fick sova mycket och John fick ligga vaken och lyssna på mina snarkningar så åt vi frukost innan John gick i gryt en liten stund och jag gick och gjorde det sista klart med bilen. Passagerarstolen satt visst löst och gick inte att justera bakåt. Något jag fullständigt glömt bort men med hjälp av våld och ett brytjärn går det mesta att fixa.
Dags för besiktning naturligtvis slocknade en av baklamporna innan men det var bara att dunka till glaset så lös den så glatt igen och vi var klara för start. Nu när inte jag satt i kartläsarstolen hade jag goda förhoppningar om att vi skulle komma hem också.
Sträcka 1. Så bar det av med full fart ut från starten mot vänster och upp en liten bit innan vi bar av med fullfart åt andra hållet. Sen var det någon liten klurighet nere vid macken så vi snurrade på en liten stund där. En Saab 900 utan servo är inte så jobbig att vända och så slipper jag gå på gym. Vi backade och vände lite ibland men i det stora hela så gjorde vi ingen general tabbe och tavlorna stod nästan alltid där vi förväntade oss.
Sträcka 2. Kartläsaren var nu lite varmare i kläderna och det började löpa lite enklare både med kartläsningen och kommunikationen oss emellan. Vi är inte direkt matchade efter att bara ha åkt en tävling tillsammans förut och det för ett år sedan. Vi for upp på fabriksområdet och plockade bara två kontroller vilket jag tyckte var lite mystiskt. Det borde ha funnits fler enligt mig. Men tanken var kanske bara att man skulle åka runt och tro det. På väg där ifrån tyckte jag skymta en kontroll en väg intill vägen en svag känsla av vägrätning passerade men John lät väldigt övertygad om att han visste vart vi skulle så jag lätt det bero.
Årets sista tävling för mig skulle gå av stapeln i dom okända trakterna runt Godby på Åland. För mig skulle det bli en annorlunda tävling eftersom jag skulle styra i stället för att läsa. Denna omändring kom sig av att både gubben och bilen i min normala sits var lite för gamla. Jag hade i stället lurat upp min vän John som i vanliga fall åker i den Skånska nybörjarserien.
För att göra det så enkelt och bekvämt som möjligt åkte vi redan över på fredagskvällen till Åland och möttes av underkylt regn och snöblandat-regn. Men det var det minsta bekymret vi hade då egentligen. Den karta vi hade att köra efter till Godby visad oss just bara till Godby. Men hur stort kunde Godby vara? Hotellet borde bli en enkel match att finna. Det var just bara det att Godby kunde vara rätt stort. Men efter att ha tittat på informationstavlan ett par eller tre gånger så kom vi fram.
Vi parkerade och vandrade in på hotellet receptionenshallen hade en skrämmande inredning eftersom det stod två patientsängar med dropp och en hembränningsapparat där. Vi bestämde oss snabbt för att inte dricka något annat än saker med inplastad kapsyl och tryckt etikett innan vi drog oss upp till rummet. Efter en kort men god natts sömn där jag fick sova mycket och John fick ligga vaken och lyssna på mina snarkningar så åt vi frukost innan John gick i gryt en liten stund och jag gick och gjorde det sista klart med bilen. Passagerarstolen satt visst löst och gick inte att justera bakåt. Något jag fullständigt glömt bort men med hjälp av våld och ett brytjärn går det mesta att fixa.
Dags för besiktning naturligtvis slocknade en av baklamporna innan men det var bara att dunka till glaset så lös den så glatt igen och vi var klara för start. Nu när inte jag satt i kartläsarstolen hade jag goda förhoppningar om att vi skulle komma hem också.
Sträcka 1. Så bar det av med full fart ut från starten mot vänster och upp en liten bit innan vi bar av med fullfart åt andra hållet. Sen var det någon liten klurighet nere vid macken så vi snurrade på en liten stund där. En Saab 900 utan servo är inte så jobbig att vända och så slipper jag gå på gym. Vi backade och vände lite ibland men i det stora hela så gjorde vi ingen general tabbe och tavlorna stod nästan alltid där vi förväntade oss.
Sträcka 2. Kartläsaren var nu lite varmare i kläderna och det började löpa lite enklare både med kartläsningen och kommunikationen oss emellan. Vi är inte direkt matchade efter att bara ha åkt en tävling tillsammans förut och det för ett år sedan. Vi for upp på fabriksområdet och plockade bara två kontroller vilket jag tyckte var lite mystiskt. Det borde ha funnits fler enligt mig. Men tanken var kanske bara att man skulle åka runt och tro det. På väg där ifrån tyckte jag skymta en kontroll en väg intill vägen en svag känsla av vägrätning passerade men John lät väldigt övertygad om att han visste vart vi skulle så jag lätt det bero.
Ner för en backe där jag inte skulle vilja vara han som plogar. Där stod kontrollen med 3 nummer för högt bara att vända och upp för backen igen. John tog ett snabbt beslut på att vi skulle tillbaka till industriområdet och jag tyckte vi kunde kontrollera av den lilla vägen på sidan av den stora vägen för att se vad det var jag skymtat i min ögonvrå. Vi började med den och visst där fanns både tydliga spår ner och en kontroll. Sen for vi upp till industriområdet och tog två kontroller till innan vi vände ut mot grusvägen igen. I det stora hela tycker jag det gick bra där men vi förlora onödig tid på vändningen. Tur man har en kartläsare att skylla på denna gång.
Sträcka 3 var en snurr-snurr på en såg, timmerupplag och lerpöl. Vi som körde korta banan slapp att köra i lerpölen utan vart direkt transporterade till sträcka 4 som enbart var såg och ett timmerupplag. Här och endast här fick jag chansen att briljera med mina kunskaper i kartläsning. Jag vred kartan rätt efter naturen en gång och pekade vart vi var. Sen gjorde John ett storstilat jobb på att lotsa oss runt. Saaben visade prov på exakt hur osmidig han var när man skulle vända på trånga ställen men annars löpte hela sträckan utan dramatik.
Sträcka 5 började där sågen hade tagit slut och vi dundrade bort på den lite större vägen för att komma fram till den stora vägen. Där stämde helt plötsligt inte kartan ett något men vi fortsatte en bra bit innan vi kom till nästa kontroll och den var riktig fel. Efter lite klurande insåg vi att vi skulle ha åkt rakt fram vid sågen och åkt en liten väg tvärsöver. Tillbaka dit och plockade lite kontroller så vi var med på banan igen. Sen bar det av till ett mindre industriområde som man hade spridit ut bra. Vi började med att köra fel och fick områdets kanske klurigaste kontroll till skänks. Den var djupt inplacerad mellan ett par buskar. Efter den lilla missen så påvisade John ytterligare en gång stor skicklighet på snurr-snurrar. Inga kontrollmissar fanns på vårat papper även om vi hade uppfunnit en ny bokstav längs resans gång efter lite tvekande visste John med säkerhet att det var ett K som skulle stå där. Sen var det bara att rulla i mål och se glad ut. Visst förlorade vi en hel del tid men jag tycker att vi gjorde ett helt OK resultat. Till min stora förvåning hade Erik Davidsson hållit ihop Forden hela tävlingen och ingen bogsering var nödvändig. Jag var inte ensam om att tycka att detta fenomen var snudd på otäckt.
Efter ett par trevliga öl och sen ett trevligt julbord med god mat. Så var det dags att dra sig tillbaka och den här gången var det min tur att ligga vaken och lyssna på någon som blivit alldeles för inspirerad av sågverket.
Väl mött i skogen.
Thomas Karlsson
Sträcka 3 var en snurr-snurr på en såg, timmerupplag och lerpöl. Vi som körde korta banan slapp att köra i lerpölen utan vart direkt transporterade till sträcka 4 som enbart var såg och ett timmerupplag. Här och endast här fick jag chansen att briljera med mina kunskaper i kartläsning. Jag vred kartan rätt efter naturen en gång och pekade vart vi var. Sen gjorde John ett storstilat jobb på att lotsa oss runt. Saaben visade prov på exakt hur osmidig han var när man skulle vända på trånga ställen men annars löpte hela sträckan utan dramatik.
Sträcka 5 började där sågen hade tagit slut och vi dundrade bort på den lite större vägen för att komma fram till den stora vägen. Där stämde helt plötsligt inte kartan ett något men vi fortsatte en bra bit innan vi kom till nästa kontroll och den var riktig fel. Efter lite klurande insåg vi att vi skulle ha åkt rakt fram vid sågen och åkt en liten väg tvärsöver. Tillbaka dit och plockade lite kontroller så vi var med på banan igen. Sen bar det av till ett mindre industriområde som man hade spridit ut bra. Vi började med att köra fel och fick områdets kanske klurigaste kontroll till skänks. Den var djupt inplacerad mellan ett par buskar. Efter den lilla missen så påvisade John ytterligare en gång stor skicklighet på snurr-snurrar. Inga kontrollmissar fanns på vårat papper även om vi hade uppfunnit en ny bokstav längs resans gång efter lite tvekande visste John med säkerhet att det var ett K som skulle stå där. Sen var det bara att rulla i mål och se glad ut. Visst förlorade vi en hel del tid men jag tycker att vi gjorde ett helt OK resultat. Till min stora förvåning hade Erik Davidsson hållit ihop Forden hela tävlingen och ingen bogsering var nödvändig. Jag var inte ensam om att tycka att detta fenomen var snudd på otäckt.
Efter ett par trevliga öl och sen ett trevligt julbord med god mat. Så var det dags att dra sig tillbaka och den här gången var det min tur att ligga vaken och lyssna på någon som blivit alldeles för inspirerad av sågverket.
Väl mött i skogen.
Thomas Karlsson