Mjahaja då var det dags för ännu en spännande höstserie med mycket regn och mörker. Det där med mörker kommer ni att inse vad jag menar med under seriens gång.
Vi har nu klippt av navelsträngen och ställer upp utan den trygga PB licensen och dom trevliga PB kartorna. Verkligheten väntar runt hörnet med andra ord. Om ni undrar om den röda Fiaten ska vara någon form av rörligt rundningsmärke på grustag och sådant så är det väl inte direkt tanken från våran sida och mest antagligen inte från arrangörernas heller.
Men det har även skett andra större förändringar bland annat har jag bytt motorklubb ifrån något som knappt hälften kunde uttala till något som är begripligt även om man bara har läst Svenska i grundskolan eller inte är intresserad av speedway som är en sport där bokstaven Z tycks ingå i dom flesta efternamnen.
När jag nu ändå är inne på speedway kan jag passa på att lugna alla inför årets tävling hos Orions MK. Jag har vid upprepade tillfällen besökt Orionparken i sommar och spanat. Jag har då kommit fram till att dom alltid lägger samma bana som består av två kurvor, två rakor och fyra varv åt samma håll! Enkelt var ordet sa Bill, Störtlöjligt sa Bull, Etappvinst sa Thomas. Ska vi våga chansa på att SM tävlingen kommer att bli två varv längre? Kom ihåg var ni fick tipset.
Vi kommer trots steget upp att fortsätta åka för att det är roligt och om jag kommer att få in ett flyt eller förståelse för grustag och folkracebanor så kommer det kanske att vara ännu lite roligare. Men jag laddar med sockerbitar för att hålla mitt blodtryck under kontroll på dylikt tillsvidare.
Uppladdningen inför serien har inneburit en massa hård träning på att vara utvilad och jag måste säga att jag har varit duktig på att ta det lugnt. Bland det viktigaste som finns är att äta rätt och när man övar på att vila passar det utsökt med läsk och chips.
Fiaten är provkörd och vad kan gå fel när man åker något så tryggt och stabilt som en bil från Italien? Dom är duktiga på det italienarna! Skinka, pasta, bilar och vin. Alla goda ting är tre och ett serveras lätt avkylt med bitter eftersmak.
Tydligen är bilen utrustad med servostyrning tillskillnad från SAAB 99an så frågan är om det blir lika roligt att läsa fel bara för att få se föraren vända. Utvärderingar som jag gjort tyder på motsatsen.
Jag önskar er alla en trevlig och lyckad serie!
Väl mött i skogen!
Thomas Karlsson
Uppländska Bilo-serien
– Etapp 1 Films MK
Hösten smyger sig på oss med ett allt allvarligare väder, mörkret sluter sig tungt över de uppländska slätterna, folk kliver in i sina mest inneslutna världar. Endast ett fåtal modiga kliver utanför dörren deras bilar är utrustade med extraljus, deras tankar är fyllda av hopp och framtidstro. Det är dags! Premiär för den 41:a Uppländska Bilo-serien!
Lite ringrostig kände jag att jag var redan på vägen till Bergby så att vissa problem kunde uppstå efter starten hade jag redan listat ut.
Efter att ha vandrat runt och tittat samt skrämt upp det PB ekipage som jag hade lyckats lura dit så var det äntligen dags för start på o-sträcka 1.
Efter vad som kunde upplevas som världens längsta två minuter och inte ett enda klickande på pennan så bar det av smack så tog vi den första kontrollen och fler i bilen än jag var häpna över detta tilltag. Som otur var så säkerställde jag ordningen till kontroll 2 med säkerhet hade jag kastat ut ett mått som var så långt från verkligheten att det var sanslöst. Ett par minuter och ett antal vändningar senare tändes det ett litet ljus då jag kom ihåg att den smidiga skalomvandlaren som man fått som PB:are inte visade meter utan hundra meter och hux flux stod kontrollen där den skulle. Sen flöt det på utan större bekymmer egentligen säkerligen var vi lite fel och tokigt ute ibland men inga riktiga faror. Bortsett från en smärre liten detalj förstås. Vi åkte fel på transporten till OS2.
Efter att ha pustat ut och konstaterat att minnsan man kan åka så här till starten med så bar det av ut på OS2 detta kanske var den roligaste OS som vi åkt och mest resursslösande. Inte en lugn stund i bilen men ändå flöt det på förvånansvärt fint tyckte jag. Tyvärr bestämde sig vårt långlyse för att det var dags att ta permis resten av kvällen när vi stod vid startbilen. Kurvljuset var kvar men långlyset kunde vi titta långt efter. När vi befann oss i det höga gräset så hade man önskat att man hade haft ett högre fordon. Inte för att vägen på något vis var dålig utan för att det hade varit smidigare att titta ner på kontrollerna i gräset då. Kanske en Scania R420 vore något, Mycket plats att montera extraljus på då. Tål att tänkas på. Någonstans i det höga gräset ser jag helt plötsligt något komma flygandes utanför fönstret efter en stunds panik och kontrollerande på kartläsarbordet kunde föraren (farsan eller pappa från och med nu) tala om och lugna ner mig med att vi numera bara hade tre navkapslar på bilen. Nu kom även trippen på att den skulle börja jävlas med mig. Helt plötsligt stämde inga siffror alls. Den började mäta väldigt långsamt. Bilens tripp skulle rädda oss resten av kvällen. På transporten till OS3 använde vi mesta delen av tiden till att försöka få tillbaka vårt långlyse men det var mer avancerat än så.
Starten och nästan hela OS3 förlöpte riktigt skapligt men tyvärr skulle det visa sig att kommunikation är A-O ja till och med ö efter ivrigt mätande och funderande på slutet där det inte direkt vimlade av OK kunde vi konstatera att vi inte hade en aning om var vi kunde tänkas vara. Minnet om hur långt vi hade åkt hade försvunnit då en trippning hade blivit utförd helt slumpmässigt plus att vi utan synbar logik hade adderat en massa meter. Är man snäll kan man säga att det var lite fundersamt i bilen ska man tala sanning så var det kaos. På något mystiskt vis som är dolt i dimman som började lägga sig över Vendelstrakten kom vi faktiskt till mål där.
OS4 Ingen återvändo bara att ta tag i snurren. Vi lunkade jätteförsiktigt igenom den. Läste, tittade och visade farsan hur jag ville åka kontroll för kontroll. På slutet hade vi till och med en kommunikation som gjorde att han fattade hur jag menade utan att behöva visa. Vi vart jätte sist på den sträckan. Men det gör mig inte ett dugg huvudsaken att vi faktiskt kom runt med alla tavlor och dessutom ha kört rätt där inne. Vi tänker fortsätta med denna taktik på snurrar tills vi har byggt upp något som funkar.
Ett stort tack till banläggare och stackars funktionärer som tålmodigt satt kvar och väntade även på den sista bilen som kom i mål!
En sak måste vi dock ha gjort väldigt rätt då PB ekipaget som vi lurade med faktiskt kommer tillbaka på lördag till Hallstavik. Välkomna Roger och Micke till sporten där mörkrets makt är härlig!
Nu vill jag ha kromade navkapslar på Él diablo Él Fiato!
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson
– Etapp 1 Films MK
Hösten smyger sig på oss med ett allt allvarligare väder, mörkret sluter sig tungt över de uppländska slätterna, folk kliver in i sina mest inneslutna världar. Endast ett fåtal modiga kliver utanför dörren deras bilar är utrustade med extraljus, deras tankar är fyllda av hopp och framtidstro. Det är dags! Premiär för den 41:a Uppländska Bilo-serien!
Lite ringrostig kände jag att jag var redan på vägen till Bergby så att vissa problem kunde uppstå efter starten hade jag redan listat ut.
Efter att ha vandrat runt och tittat samt skrämt upp det PB ekipage som jag hade lyckats lura dit så var det äntligen dags för start på o-sträcka 1.
Efter vad som kunde upplevas som världens längsta två minuter och inte ett enda klickande på pennan så bar det av smack så tog vi den första kontrollen och fler i bilen än jag var häpna över detta tilltag. Som otur var så säkerställde jag ordningen till kontroll 2 med säkerhet hade jag kastat ut ett mått som var så långt från verkligheten att det var sanslöst. Ett par minuter och ett antal vändningar senare tändes det ett litet ljus då jag kom ihåg att den smidiga skalomvandlaren som man fått som PB:are inte visade meter utan hundra meter och hux flux stod kontrollen där den skulle. Sen flöt det på utan större bekymmer egentligen säkerligen var vi lite fel och tokigt ute ibland men inga riktiga faror. Bortsett från en smärre liten detalj förstås. Vi åkte fel på transporten till OS2.
Efter att ha pustat ut och konstaterat att minnsan man kan åka så här till starten med så bar det av ut på OS2 detta kanske var den roligaste OS som vi åkt och mest resursslösande. Inte en lugn stund i bilen men ändå flöt det på förvånansvärt fint tyckte jag. Tyvärr bestämde sig vårt långlyse för att det var dags att ta permis resten av kvällen när vi stod vid startbilen. Kurvljuset var kvar men långlyset kunde vi titta långt efter. När vi befann oss i det höga gräset så hade man önskat att man hade haft ett högre fordon. Inte för att vägen på något vis var dålig utan för att det hade varit smidigare att titta ner på kontrollerna i gräset då. Kanske en Scania R420 vore något, Mycket plats att montera extraljus på då. Tål att tänkas på. Någonstans i det höga gräset ser jag helt plötsligt något komma flygandes utanför fönstret efter en stunds panik och kontrollerande på kartläsarbordet kunde föraren (farsan eller pappa från och med nu) tala om och lugna ner mig med att vi numera bara hade tre navkapslar på bilen. Nu kom även trippen på att den skulle börja jävlas med mig. Helt plötsligt stämde inga siffror alls. Den började mäta väldigt långsamt. Bilens tripp skulle rädda oss resten av kvällen. På transporten till OS3 använde vi mesta delen av tiden till att försöka få tillbaka vårt långlyse men det var mer avancerat än så.
Starten och nästan hela OS3 förlöpte riktigt skapligt men tyvärr skulle det visa sig att kommunikation är A-O ja till och med ö efter ivrigt mätande och funderande på slutet där det inte direkt vimlade av OK kunde vi konstatera att vi inte hade en aning om var vi kunde tänkas vara. Minnet om hur långt vi hade åkt hade försvunnit då en trippning hade blivit utförd helt slumpmässigt plus att vi utan synbar logik hade adderat en massa meter. Är man snäll kan man säga att det var lite fundersamt i bilen ska man tala sanning så var det kaos. På något mystiskt vis som är dolt i dimman som började lägga sig över Vendelstrakten kom vi faktiskt till mål där.
OS4 Ingen återvändo bara att ta tag i snurren. Vi lunkade jätteförsiktigt igenom den. Läste, tittade och visade farsan hur jag ville åka kontroll för kontroll. På slutet hade vi till och med en kommunikation som gjorde att han fattade hur jag menade utan att behöva visa. Vi vart jätte sist på den sträckan. Men det gör mig inte ett dugg huvudsaken att vi faktiskt kom runt med alla tavlor och dessutom ha kört rätt där inne. Vi tänker fortsätta med denna taktik på snurrar tills vi har byggt upp något som funkar.
Ett stort tack till banläggare och stackars funktionärer som tålmodigt satt kvar och väntade även på den sista bilen som kom i mål!
En sak måste vi dock ha gjort väldigt rätt då PB ekipaget som vi lurade med faktiskt kommer tillbaka på lördag till Hallstavik. Välkomna Roger och Micke till sporten där mörkrets makt är härlig!
Nu vill jag ha kromade navkapslar på Él diablo Él Fiato!
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson