Svamptåget 08
– MSO Kort bana, SBOK
Inför tävlingen fick jag ge mig ut på förarjakt då farsan inte kunde delta i Strängnäs. Jag vet inte riktigt vad som hänt med honom sen vår lilla fadäs under höstserien men nu skulle han åka till Arlanda och hämta folk, påstod han, men jag antar att han skulle titta på flygplan. Efter ett litet sökande i 3 minuter så var förarplatsen tillsatt och vi hälsar Sonny Andersson tillbaka bakom ratten.
Fiaten skulle få åka trailer ner var tanken, och han tittade en aningen skeptiskt på trailern när han såg den. Med tiden vart han dock van och tyckte det var riktig skönt att åka taxi ner.
O-Sträcka K2 snabbt iväg och där stod kontrollen. Men vad tusan hade vi missat en? Konstigt. Bara att vända och så tillbaka till startbilen och vända men nej det fanns ingen kontroll. Märkligt. Titta på kartan och konstatera att det måste gömma sig en PK någonstans men det finns ingen väg at ta in på. Efter en heldel grubblande så gjorde vi som det stod på körordern och fyllde i TK’n på första rutan så var problemet löst. Vidare fram till ett trevägskors där vi tog vänster, dåligt val men det rättade vi till snabbt och sen höll vi oss efter kartan den korta biten till mål.
O-sträcka K3 Bara att dra iväg på en mindre snurr som inte ställde till det nämnvärt under själva orienteringen men vi höll inte på att hitta i mål. Hur vi än letade kom vi bara till starten. Efter att ha fladdrat runt halva Sörmland, nåja. Så insåg jag till sist att det naturligtvis var samma start och målpinne. I med sport identen i läsaren och bara be till högre makter att det vart rätt.
O-Sträcka K4 början rullade på fint och den ny monterade hasplåten gjorde sig vid flera tillfällen påmind. Lite roligt det här med hasplåt när bilen inte är så hög, man tittar ut och tänker att det där kommer inte att ta i SKRAAAP nästa gång tänker man nu blir det skrap och inte ett knyst hörs. Tror jag måste öva upp mitt 3d seende mot mark. Tur jag inte åker skidor utförs. Helt plötsligt och utan förvarning ser jag en stor vattenpöl komma emot oss eller pöl, snarare ocean. Jag som alltid har fönstret nere för att slippa känna av åksjukan petar frenetiskt i panik på knappen för fönsterhissen. Jag tycker mig skymta ett svagt leende på Sonny, bilens varvtal höjs och en mindre gir för att riktigt träffa i oceanen upplever jag mig känna. Fönstret går långsamt uppåt, vattnet stänker jättefort uppåt, jag tvålar in ansiktet och väntar. Kroppen kastar jag fram över kartbordet. Vattnet slår in genom fönstret. Co-driver down! Co-driver down! ropas ut i högtalarna. Som den sanna hjälten reser jag mig upp igen och skakar av mig vattnet och kastar ut fisken, allt på kartbordet överlevde och tävlingen kan fortsätta. Som alla nya och otyglade förare är Sonny lite ivrig och trots ivrig uppmaning om att ta det lugnt så far vi fram genom naturen minst ett par hundra meter innan han vill gå med på att vi ska ta det lugnt. Detta har straffat sig då kontrollerna bara stod ca 3m ifrån varandra vilket tog lite tid för mig att uppfatta då jag sökte efter O 6 på en ny plats i stället för att observera att det var precis samma angivelse som innan. Äntligen transport! Skönt att få pusta ut lite och bara vara resenär en stund!
– MSO Kort bana, SBOK
Inför tävlingen fick jag ge mig ut på förarjakt då farsan inte kunde delta i Strängnäs. Jag vet inte riktigt vad som hänt med honom sen vår lilla fadäs under höstserien men nu skulle han åka till Arlanda och hämta folk, påstod han, men jag antar att han skulle titta på flygplan. Efter ett litet sökande i 3 minuter så var förarplatsen tillsatt och vi hälsar Sonny Andersson tillbaka bakom ratten.
Fiaten skulle få åka trailer ner var tanken, och han tittade en aningen skeptiskt på trailern när han såg den. Med tiden vart han dock van och tyckte det var riktig skönt att åka taxi ner.
O-Sträcka K2 snabbt iväg och där stod kontrollen. Men vad tusan hade vi missat en? Konstigt. Bara att vända och så tillbaka till startbilen och vända men nej det fanns ingen kontroll. Märkligt. Titta på kartan och konstatera att det måste gömma sig en PK någonstans men det finns ingen väg at ta in på. Efter en heldel grubblande så gjorde vi som det stod på körordern och fyllde i TK’n på första rutan så var problemet löst. Vidare fram till ett trevägskors där vi tog vänster, dåligt val men det rättade vi till snabbt och sen höll vi oss efter kartan den korta biten till mål.
O-sträcka K3 Bara att dra iväg på en mindre snurr som inte ställde till det nämnvärt under själva orienteringen men vi höll inte på att hitta i mål. Hur vi än letade kom vi bara till starten. Efter att ha fladdrat runt halva Sörmland, nåja. Så insåg jag till sist att det naturligtvis var samma start och målpinne. I med sport identen i läsaren och bara be till högre makter att det vart rätt.
O-Sträcka K4 början rullade på fint och den ny monterade hasplåten gjorde sig vid flera tillfällen påmind. Lite roligt det här med hasplåt när bilen inte är så hög, man tittar ut och tänker att det där kommer inte att ta i SKRAAAP nästa gång tänker man nu blir det skrap och inte ett knyst hörs. Tror jag måste öva upp mitt 3d seende mot mark. Tur jag inte åker skidor utförs. Helt plötsligt och utan förvarning ser jag en stor vattenpöl komma emot oss eller pöl, snarare ocean. Jag som alltid har fönstret nere för att slippa känna av åksjukan petar frenetiskt i panik på knappen för fönsterhissen. Jag tycker mig skymta ett svagt leende på Sonny, bilens varvtal höjs och en mindre gir för att riktigt träffa i oceanen upplever jag mig känna. Fönstret går långsamt uppåt, vattnet stänker jättefort uppåt, jag tvålar in ansiktet och väntar. Kroppen kastar jag fram över kartbordet. Vattnet slår in genom fönstret. Co-driver down! Co-driver down! ropas ut i högtalarna. Som den sanna hjälten reser jag mig upp igen och skakar av mig vattnet och kastar ut fisken, allt på kartbordet överlevde och tävlingen kan fortsätta. Som alla nya och otyglade förare är Sonny lite ivrig och trots ivrig uppmaning om att ta det lugnt så far vi fram genom naturen minst ett par hundra meter innan han vill gå med på att vi ska ta det lugnt. Detta har straffat sig då kontrollerna bara stod ca 3m ifrån varandra vilket tog lite tid för mig att uppfatta då jag sökte efter O 6 på en ny plats i stället för att observera att det var precis samma angivelse som innan. Äntligen transport! Skönt att få pusta ut lite och bara vara resenär en stund!
O-sträcka 5 sakta iväg det är bara en skitbit till första kontrollen! Ta det bara lugnt herr Andersson. Skitbiten blir bara längre och längre. Till sist är den jättelång. Jag börjar hota med en vändning. Men sansar mig och observerar att skalan är på 1:50 000 i stället för måttade 1:10 000. Sen löper det på förbaskat bra. Vi rullar in med 3e bästa tid bland C-kort. Transport igen.
O-sträcka 8 fullfart i väg det kändes att det hade gått bra på förra OS och nu ville vi hålla det. Det flyter på riktigt fint fram till slutet på sträckan. In i ett stort triangeldrama och ut fullfart framåt helt plötsligt befinner vi oss vid nästa triangel och visst finns det kontroller där, men inte de jag vill ha just då. Tillbaka igen måtta titta fundera åka. Nej. Här stämmer inget. Måtta, backa, fundera, klura, så är det. Nej. Tillsist fattar jag galoppen och vi åker vad som skulle kunna betecknas som världens omväg för att komma tillbaka till det första triangeldramat men det är helt korrekt åkt. Bara att äntra nästa. Upp igenom och ut. Sonny lägger ratten åt vänster och vi drar iväg med en herrejösses fart, det där hade du koll på säger jag. Dum som jag är protesterar jag inte, och när jag tittar på kartan är jag helt med på att det var så. Hur tänkte jag där? Som ni förstår var det inte alls så och jag piskar mig på fingertopparna för att jag var så dum. Om vi kom bra på förra sträckan är vi tok-sist nu.
Transport hem till Härads motorstadion där vi med glädje kan konstatera att vi slog vår evige kombattant och värdige motståndare Gustaf med knapp marginal. Medans Sonny kör upp bilen och surrar den så håller jag mig undan och surrar med folk i stället. Något jag är klart bättre på.
På vägen hem står en minst sagt skitig men stolt Fiat högt upp på släpet och ser ner på de andra bilarna. Han fnissar till när en BMW ”terrängbilsatrapp” X5 passerar förbi. När var du i skogen då ropar han på svenska med italienskbrytning.
Ett stort tack till banläggare och funktionärer. Vill verkligen framföra att det var helt underbara vägar som ni funnit!
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson
O-sträcka 8 fullfart i väg det kändes att det hade gått bra på förra OS och nu ville vi hålla det. Det flyter på riktigt fint fram till slutet på sträckan. In i ett stort triangeldrama och ut fullfart framåt helt plötsligt befinner vi oss vid nästa triangel och visst finns det kontroller där, men inte de jag vill ha just då. Tillbaka igen måtta titta fundera åka. Nej. Här stämmer inget. Måtta, backa, fundera, klura, så är det. Nej. Tillsist fattar jag galoppen och vi åker vad som skulle kunna betecknas som världens omväg för att komma tillbaka till det första triangeldramat men det är helt korrekt åkt. Bara att äntra nästa. Upp igenom och ut. Sonny lägger ratten åt vänster och vi drar iväg med en herrejösses fart, det där hade du koll på säger jag. Dum som jag är protesterar jag inte, och när jag tittar på kartan är jag helt med på att det var så. Hur tänkte jag där? Som ni förstår var det inte alls så och jag piskar mig på fingertopparna för att jag var så dum. Om vi kom bra på förra sträckan är vi tok-sist nu.
Transport hem till Härads motorstadion där vi med glädje kan konstatera att vi slog vår evige kombattant och värdige motståndare Gustaf med knapp marginal. Medans Sonny kör upp bilen och surrar den så håller jag mig undan och surrar med folk i stället. Något jag är klart bättre på.
På vägen hem står en minst sagt skitig men stolt Fiat högt upp på släpet och ser ner på de andra bilarna. Han fnissar till när en BMW ”terrängbilsatrapp” X5 passerar förbi. När var du i skogen då ropar han på svenska med italienskbrytning.
Ett stort tack till banläggare och funktionärer. Vill verkligen framföra att det var helt underbara vägar som ni funnit!
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson