Uppländska nybörjarserien i bilorientering, 2 oktober 2009
– Etapp 1, Almunge MK
Bara dagarna innan så hade vädret slagit om, temperaturen sjunkit och dom vackraste färgerna började träda fram i en så saktelig höstrodnad, björnarna vandrade runt och letade det mjukaste blåbärsriset för att sova på. I dom uppländska stugorna står spisarna för fulla låga. Hemma hos vissa lyser det i garagen, här är det inget lugn och ro som sprider sig. Extraljusen ska skruvas på, hornen ska monteras i pannan och tävlingsnerverna ska väckas. Återigen dags för den uppländska bilorienteringen.
Efter att ha lurat i flera stycken att det var premiär i Vendel så åkte vi så sakta mot Vissinge, förlåt Vittinge. Hela dagen hade jag lidit av mina tävlingsnerver på ett rent löjligt sett och inte kunnat slappna av. Visst lite ska det ju vara men det här var bara löjligt. Kanske var det för att jag hjälpt min värste konkurrent att få en bra förare. Som tur var hoppade den föraren av i sista minuten för att han skulle på jobb. Så där stod Gustaf utan förare, vilket egentligen borde ha fått mig att känna mig nöjd. Men vad skulle en tävling vara utan värste konkurrenten? Som sockerdricka utan socker, som Coca Cola med vanilj, helt bedrövlig. Så jag skakade omedelbart fram en ny åt han. Skulle jag få ångra detta val senare?
Det började med en liten enkel sträcka vilket var skönt för det tog ett par sekunder att komma på hur alla rutiner såg ut bakom kartläsarbordet med bara 3.32 prick trillar vi glatt in i mål. Det kändes bra och var riktigt bra för oss. Så ut på transporten med gott humör och vi hittar sportidentläsaren utan bekymmer, men vad nu? Inga kartor där? Hur fasen ska vi ta oss vidare? Vi stannar och våran omkörde konkurrent förklarar att men det står här att du ska stämpla in och köra till startbil. Sen gav han en magsårsdjupsuck och tittade på mig med sina mordiska ögon.
Vi rullade fram till startbilen och fick kartan och drog. Inte heller sträcka 2 bjöd på några spännande utsvävningar för vår del, det flöt fint och gick så där otroligt bra. När jag sett resultatet på den sträckan för oss spände jag blicken hårt i farsan och tänkte har du varit otrogen med en annan kartis på den här sträckan? Komma in utan prickar så där. I mitt mannaminne var det våran första 0a. Efter att ha haft 2 gynsamma sträckor utan snurrar så kändes det ner i fötterna att det nog var dags för det på sträcka 3.
Mycket riktigt så var de det, en väldigt liten snurr dock och vi vandrade försiktigt igenom den, ingen världsrekord tid där men det gick hyffsat snabbt igenom, sen kom problemen. På en gammal gammal karta dessutom med färg såg jag helt plötsligt inte ett dugg. Med lite god vilja och stor fantasi fick jag i alla fall fram namnen som angivelserna pekade på. Vi körde på rakt fram och där helt plötslig så verkade vägen sluta och vi var på någon form av risupplag, bara att vända om och tillbaka, happ den vägen fanns inte på kartan så vi svängde lydigt av i tid och där hittade vi ok´n men se den ville jag inte ha just nu, det måste finnas en PK någonstans vi svängde fram och tillbaka tittade in på söta små åkrar, svängde upp hos Agda och tog en kopp kaffe. Men nej den fanns bara inte. Hur i alla dagar kunde den gömma sig så? 54 I den fanns men 58? Nej den måste dom ha glömt. Kanske att dom bara rört ihop siffrorna? Vi plitade ner I på tavelkortet och fortsatte in i mål.
Efter TK4 så var det upp på en bondgård, vi velade oss lite osäkert in och fick inte det att stämma med angivelserna men rätt snart var vi med även där, de upp på en stor plan. Skräcken kom över mig vad jag än gjorde nu så måste jag läsa rätt! Vi får inte backa på stora planer för då har vi en tendens till att åka baklänges ner i diken och i kväll var jag inte alls intresserad av att titta på flygplan. Men allt gick bra och vi kryssade fram och tillbaka i ett lågt tempo, en liten stund var jag lite vilsen men vi hittade strax tillbaka igen. Ut på vägen och smack smack båda OK´na togs utan problem in på nästa gård, ner med tempot och plocka av det men där vart det omedelbart problem och vi åkte baklänges mellan en container och en vedhög, enligt mig så sa noterna att det var så, tack och lov slapp vi möte där för det hade blivit minst sagt trångt. Sen rullade det på rättbra men vad nu, stop! slut på väg, vad fasen, hur kommer det sig? Tillbaka runt och in igen men nej. Lika bra att prova det som vart fel dom två första gångerna och se om det funkade en tredje gång. Mycket riktigt gick det inte att åka så då heller. Visa av erfarenhet körde vi inte så på fjärde försöket och då gick det helt plötsligt mycket bättre att ta sig ut och in vid en silo i stället. Vi rundade den och tog oss i mål. Med gott mod och en överaskande pigghet rullade vi i mål. Spänningen var stor när skulle Gustav och Johan komma i mål? Inte skulle dom väl kunnat slå oss en sån bra kväll?
Med 1 minut och 9 sekunders marginal så fullkomligt krossade vi dom. Lite roligt att när vi tog fel tavla enbart för att vara snälla mot dom och ge dom en chans att slå oss så klantar dom till det och tar också tavla 54 i stället för 58. Nåväl då vet vi att vara snäll inte är något som biter på dom och att dom inte får den chansen igen. Inte med just den tavlan i vart fall.
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson
– Etapp 1, Almunge MK
Bara dagarna innan så hade vädret slagit om, temperaturen sjunkit och dom vackraste färgerna började träda fram i en så saktelig höstrodnad, björnarna vandrade runt och letade det mjukaste blåbärsriset för att sova på. I dom uppländska stugorna står spisarna för fulla låga. Hemma hos vissa lyser det i garagen, här är det inget lugn och ro som sprider sig. Extraljusen ska skruvas på, hornen ska monteras i pannan och tävlingsnerverna ska väckas. Återigen dags för den uppländska bilorienteringen.
Efter att ha lurat i flera stycken att det var premiär i Vendel så åkte vi så sakta mot Vissinge, förlåt Vittinge. Hela dagen hade jag lidit av mina tävlingsnerver på ett rent löjligt sett och inte kunnat slappna av. Visst lite ska det ju vara men det här var bara löjligt. Kanske var det för att jag hjälpt min värste konkurrent att få en bra förare. Som tur var hoppade den föraren av i sista minuten för att han skulle på jobb. Så där stod Gustaf utan förare, vilket egentligen borde ha fått mig att känna mig nöjd. Men vad skulle en tävling vara utan värste konkurrenten? Som sockerdricka utan socker, som Coca Cola med vanilj, helt bedrövlig. Så jag skakade omedelbart fram en ny åt han. Skulle jag få ångra detta val senare?
Det började med en liten enkel sträcka vilket var skönt för det tog ett par sekunder att komma på hur alla rutiner såg ut bakom kartläsarbordet med bara 3.32 prick trillar vi glatt in i mål. Det kändes bra och var riktigt bra för oss. Så ut på transporten med gott humör och vi hittar sportidentläsaren utan bekymmer, men vad nu? Inga kartor där? Hur fasen ska vi ta oss vidare? Vi stannar och våran omkörde konkurrent förklarar att men det står här att du ska stämpla in och köra till startbil. Sen gav han en magsårsdjupsuck och tittade på mig med sina mordiska ögon.
Vi rullade fram till startbilen och fick kartan och drog. Inte heller sträcka 2 bjöd på några spännande utsvävningar för vår del, det flöt fint och gick så där otroligt bra. När jag sett resultatet på den sträckan för oss spände jag blicken hårt i farsan och tänkte har du varit otrogen med en annan kartis på den här sträckan? Komma in utan prickar så där. I mitt mannaminne var det våran första 0a. Efter att ha haft 2 gynsamma sträckor utan snurrar så kändes det ner i fötterna att det nog var dags för det på sträcka 3.
Mycket riktigt så var de det, en väldigt liten snurr dock och vi vandrade försiktigt igenom den, ingen världsrekord tid där men det gick hyffsat snabbt igenom, sen kom problemen. På en gammal gammal karta dessutom med färg såg jag helt plötsligt inte ett dugg. Med lite god vilja och stor fantasi fick jag i alla fall fram namnen som angivelserna pekade på. Vi körde på rakt fram och där helt plötslig så verkade vägen sluta och vi var på någon form av risupplag, bara att vända om och tillbaka, happ den vägen fanns inte på kartan så vi svängde lydigt av i tid och där hittade vi ok´n men se den ville jag inte ha just nu, det måste finnas en PK någonstans vi svängde fram och tillbaka tittade in på söta små åkrar, svängde upp hos Agda och tog en kopp kaffe. Men nej den fanns bara inte. Hur i alla dagar kunde den gömma sig så? 54 I den fanns men 58? Nej den måste dom ha glömt. Kanske att dom bara rört ihop siffrorna? Vi plitade ner I på tavelkortet och fortsatte in i mål.
Efter TK4 så var det upp på en bondgård, vi velade oss lite osäkert in och fick inte det att stämma med angivelserna men rätt snart var vi med även där, de upp på en stor plan. Skräcken kom över mig vad jag än gjorde nu så måste jag läsa rätt! Vi får inte backa på stora planer för då har vi en tendens till att åka baklänges ner i diken och i kväll var jag inte alls intresserad av att titta på flygplan. Men allt gick bra och vi kryssade fram och tillbaka i ett lågt tempo, en liten stund var jag lite vilsen men vi hittade strax tillbaka igen. Ut på vägen och smack smack båda OK´na togs utan problem in på nästa gård, ner med tempot och plocka av det men där vart det omedelbart problem och vi åkte baklänges mellan en container och en vedhög, enligt mig så sa noterna att det var så, tack och lov slapp vi möte där för det hade blivit minst sagt trångt. Sen rullade det på rättbra men vad nu, stop! slut på väg, vad fasen, hur kommer det sig? Tillbaka runt och in igen men nej. Lika bra att prova det som vart fel dom två första gångerna och se om det funkade en tredje gång. Mycket riktigt gick det inte att åka så då heller. Visa av erfarenhet körde vi inte så på fjärde försöket och då gick det helt plötsligt mycket bättre att ta sig ut och in vid en silo i stället. Vi rundade den och tog oss i mål. Med gott mod och en överaskande pigghet rullade vi i mål. Spänningen var stor när skulle Gustav och Johan komma i mål? Inte skulle dom väl kunnat slå oss en sån bra kväll?
Med 1 minut och 9 sekunders marginal så fullkomligt krossade vi dom. Lite roligt att när vi tog fel tavla enbart för att vara snälla mot dom och ge dom en chans att slå oss så klantar dom till det och tar också tavla 54 i stället för 58. Nåväl då vet vi att vara snäll inte är något som biter på dom och att dom inte får den chansen igen. Inte med just den tavlan i vart fall.
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson
– Etapp 2, MK Orion, 9 oktober
På vägen till tävlingen så konstaterade vi att det var den mörkaste kvällen på hela hösten, och ack så rätt vi skulle få. Vi var då olyckligt ovetande om att ödet skulle spela oss ett spratt eller två. Till saken hör att jag hade lite halvt bråttom då jag klockan 4 på lördagen skulle till skåne.
Med ett extremt laddat självförtroende landade vi i Harg och jag såg genast min värste konkurrent han satt där och tittade på mig, ömsom med hat ömsom med beundran för min storstilade kartläsning förra tävlingen. Man kunde ta på känslan att det nu var pay-back. Men så underbart bra som jag var så var det knappast troligt.
Vår krönikör Thomas lär konkurrerande Gustaf att räkna på de fem. /Red.
Efter en lång transport så var det dags för start på OS1 det bar av med en hiskelig fart och det var bara att vända för att hämta första kontrollen, sen bar det av med ny fart och återigen bara att slå halt och vända om, en bra start är ganska viktigt för mitt kartläsande och det hade jag inte uppnåt nu men bättring skulle snart komma. Bara det att vi skulle vända för tredje kontrollen med. Sen släppte det och vi började fungera som en bilorienteringsbil igen.
OS2 startar och det går riktigt bra dom första 100 meterna. Sen kommer det en vansing markägare och frågar varför bilarna innan har kört bakom pumphuset. Jag blir lite sugen på att fråga han om han vill att jag ska ställa mig på taket och skicka röksignaler för att fråga dom, men farsan hinner svara han innan så jag får snällt sitta tyst och fundera över hur den kommunikationen skulle fungera rent praktiskt. Jag lovade dyrt och heligt att jag skulle tala om för alla att ni som åkte bakom pumphuset var elaka så jag får väl rycka upp mig här, Viftar med fingret och säger ajabaja! Så då var dom tråkigheterna över. Även OS2 går utan direkt dramatik och att skriva om den blir en svårighet. Det finns liksom inget att berätta. Men som tur var kom ju OS3.
In den mörka skogen jag tycker mig höra ett ljud jag inte vill höra, det låter flapp flapp i fram, det brukar det inte göra. Jag bestämmer mig för att hålla tyst och att jag hör fel. Men efter ett par kontroller så kommer orden som jag inte vill höra, Jag tror vi har punktering. Bara att ut och stanna för att konstatera att så är fallet, förbaskeligen vilken otur tänker jag. Vi rullar lite åt sidan för att komma bort från dom attans bilarna som far runt oss som om det vore tävling. Upp med bakluckan och fram med domkraften och fälgkorset, men vad nu inget fälgkors? Hur kan det vara möjligt? Ingen idé att börja bråka och slåss om den saken just där. Vi meddelar tävlingsledningen om det tragiska och att vi nu är på jakt efter nåt att dra lös vårat hjul med. Vi hittar ett bebott torp och medans farsan knackar på börjar jag med hjulet. Kan ni tänka er att någon har monterat navkapslar på en tävlingsbil? Dessutom kromade, den sitter där och blänker av garv när jag inte får loss den.
Efter mycket brytande och bändande så lossnar fanskapet äntligen och dessutom i ett enda stycke. Eftersom farsan hittat en välvillig som kan låna ut en hylsa till oss så tar jag fram domkraften men den vill inte röra sig, men efter ett mjukt samtal med den och en hyffsat rejäl knyck av min far så fungerar den och vi kan äntligen börja byta hjulet. Det tar sin lilla tid men efter en stund ska vi ut på sträckan igen och jag har inte en aning om vart vi är. Inte en endaste aning för att vara ärlig. Det finns inget som stämmer med något. Vi gör ett starkt försök att komma tillbaka på banan men nej, bara att inse att vi är vilse och att Gustaf kommer att sno enkla poäng av oss. Men vi ska ta oss ut från skogen också, frågan är bara hur. Trots att det finns massvis med barrskog hittar vi inte en enda kotte att fråga. Finns bara en sak att göra, följa grusvägen tills den tar slut.
Så tillsist ramlar vi ut på RV76 tror vi men efter ett par kilometer inser vi att vi istället befinner oss på vägen mellan Hallstavik och Uppsala. Med gott mod och bra humör landar vi till sist i Harg igen och till min förvåning har inte Gustaf gått i mål. Eftersom tröttheten gjort sin entré och väskan för skåne resan inte kommer packa sig själv så åker vi hem och jag ber jesper spana om Gustaf kommer i mål. Så efter ett tag kommer svaret och japp han är i mål och i tid dessutom. Jag börjar nynna på min just nu favoritsångerska där hon sjunger:
Its not fair, And i think your really mean, I think your really mean, I think your really mean.
Oh it's not fair, And it's really not ok, It's really not ok, It's really not ok,
Oh your supposed to care, But all you do is take, Yeah, all you do is take.
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson
På vägen till tävlingen så konstaterade vi att det var den mörkaste kvällen på hela hösten, och ack så rätt vi skulle få. Vi var då olyckligt ovetande om att ödet skulle spela oss ett spratt eller två. Till saken hör att jag hade lite halvt bråttom då jag klockan 4 på lördagen skulle till skåne.
Med ett extremt laddat självförtroende landade vi i Harg och jag såg genast min värste konkurrent han satt där och tittade på mig, ömsom med hat ömsom med beundran för min storstilade kartläsning förra tävlingen. Man kunde ta på känslan att det nu var pay-back. Men så underbart bra som jag var så var det knappast troligt.
Vår krönikör Thomas lär konkurrerande Gustaf att räkna på de fem. /Red.
Efter en lång transport så var det dags för start på OS1 det bar av med en hiskelig fart och det var bara att vända för att hämta första kontrollen, sen bar det av med ny fart och återigen bara att slå halt och vända om, en bra start är ganska viktigt för mitt kartläsande och det hade jag inte uppnåt nu men bättring skulle snart komma. Bara det att vi skulle vända för tredje kontrollen med. Sen släppte det och vi började fungera som en bilorienteringsbil igen.
OS2 startar och det går riktigt bra dom första 100 meterna. Sen kommer det en vansing markägare och frågar varför bilarna innan har kört bakom pumphuset. Jag blir lite sugen på att fråga han om han vill att jag ska ställa mig på taket och skicka röksignaler för att fråga dom, men farsan hinner svara han innan så jag får snällt sitta tyst och fundera över hur den kommunikationen skulle fungera rent praktiskt. Jag lovade dyrt och heligt att jag skulle tala om för alla att ni som åkte bakom pumphuset var elaka så jag får väl rycka upp mig här, Viftar med fingret och säger ajabaja! Så då var dom tråkigheterna över. Även OS2 går utan direkt dramatik och att skriva om den blir en svårighet. Det finns liksom inget att berätta. Men som tur var kom ju OS3.
In den mörka skogen jag tycker mig höra ett ljud jag inte vill höra, det låter flapp flapp i fram, det brukar det inte göra. Jag bestämmer mig för att hålla tyst och att jag hör fel. Men efter ett par kontroller så kommer orden som jag inte vill höra, Jag tror vi har punktering. Bara att ut och stanna för att konstatera att så är fallet, förbaskeligen vilken otur tänker jag. Vi rullar lite åt sidan för att komma bort från dom attans bilarna som far runt oss som om det vore tävling. Upp med bakluckan och fram med domkraften och fälgkorset, men vad nu inget fälgkors? Hur kan det vara möjligt? Ingen idé att börja bråka och slåss om den saken just där. Vi meddelar tävlingsledningen om det tragiska och att vi nu är på jakt efter nåt att dra lös vårat hjul med. Vi hittar ett bebott torp och medans farsan knackar på börjar jag med hjulet. Kan ni tänka er att någon har monterat navkapslar på en tävlingsbil? Dessutom kromade, den sitter där och blänker av garv när jag inte får loss den.
Efter mycket brytande och bändande så lossnar fanskapet äntligen och dessutom i ett enda stycke. Eftersom farsan hittat en välvillig som kan låna ut en hylsa till oss så tar jag fram domkraften men den vill inte röra sig, men efter ett mjukt samtal med den och en hyffsat rejäl knyck av min far så fungerar den och vi kan äntligen börja byta hjulet. Det tar sin lilla tid men efter en stund ska vi ut på sträckan igen och jag har inte en aning om vart vi är. Inte en endaste aning för att vara ärlig. Det finns inget som stämmer med något. Vi gör ett starkt försök att komma tillbaka på banan men nej, bara att inse att vi är vilse och att Gustaf kommer att sno enkla poäng av oss. Men vi ska ta oss ut från skogen också, frågan är bara hur. Trots att det finns massvis med barrskog hittar vi inte en enda kotte att fråga. Finns bara en sak att göra, följa grusvägen tills den tar slut.
Så tillsist ramlar vi ut på RV76 tror vi men efter ett par kilometer inser vi att vi istället befinner oss på vägen mellan Hallstavik och Uppsala. Med gott mod och bra humör landar vi till sist i Harg igen och till min förvåning har inte Gustaf gått i mål. Eftersom tröttheten gjort sin entré och väskan för skåne resan inte kommer packa sig själv så åker vi hem och jag ber jesper spana om Gustaf kommer i mål. Så efter ett tag kommer svaret och japp han är i mål och i tid dessutom. Jag börjar nynna på min just nu favoritsångerska där hon sjunger:
Its not fair, And i think your really mean, I think your really mean, I think your really mean.
Oh it's not fair, And it's really not ok, It's really not ok, It's really not ok,
Oh your supposed to care, But all you do is take, Yeah, all you do is take.
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson