Uppländska nybörjarserien i bilorientering, 16 oktober 2009
– Etapp 3, Rasbo MK
Då luften bokstavligen talat gick ur oss under förra tävlingen så var det med ett lätt stukat självförtroende som vi åkte mot Läby. Man behöver inte vara bilorienterare för att veta att Läby-trakten mest är känd för sina grusgropar och en trevlig bygdegård. Grusgropar ja, inte direkt något av mina favorita tilltag, kan faktiskt bara minnas en gång som jag haft riktigt kul i en grusgrop och det var när jag lärde mig köra hjullastare. Kanske skulle det bli ändring på det ikväll.
Om mörkret var stort redan på resan till förra tävlingen så måste det ha varit nattsvart nu, dessutom hade himlen öppnat sig och det regnade rejält. Inne i lokalen var det som vanligt god stämning, jag hade lyckats lurat dit några Pbar som med förväntansfull blick väntade på genom gången.
Dags för start och OS1 visar sig vara en helt vanlig sträcka som vi far igenom med den för oss respektabla 4:12 prick. Helnöjd med detta kostar jag till och med på mig med en tumme upp för den väntande fotografen vid starten till OS2.
Eiert & Thomas klockar in!
En grusgrop ska man väl kunna navigera sig igenom utan att behöva svimma av utmattning, trots det eländiga vädret och diverse fel och fastkörningar så andas jag lätt ut när vi åker in på en genomtrevlig bondgård där vi får åka ända upp till trappen utan att vara fel och sen genom en eller om det var två lador. Trots massiva 49:17 prick är vi inte så fruktansvärt efter och nu ska det bli skönt med en stunds riktig sträcka i stället för det här kladdet, men ack vad jag bedrog mig.
Raka spåret in i en ny grusgrop men vi tar det väl lugnt genom denna med tänker jag, och så svänger vi vänster ut på första synbara vägen, fronten sjunker, hjulen gräver ned sig och till sist skrap. Så står vi där på hasplåten. Jag hoppar ur bilen och ser en fullfjädrad Fiat med magen gulligt emot gruset, jahaoop så kan det gå, medans jag framställer mig hela harmageddon och bilorienteringens undergång så lyckas farsan på någotvis trokla upp fiaten. På det igen bara, så till sist har vi kommit till det stadiet då jag inte ser något positivt eller underhållande längre, finns inget som jag får ihop med kartan. Vitt papper, torrt och fint mot verkligenhetens nattsvartamörker och regn. Jag gör mitt bästa för att anpassa verkligheten mot kartan och låter vatten stänka in genom den öppna sidorutan, men det blir inte samma sak.
Vi leker lite följa john en stund och hoppas på att vi ska få komma ut därifrån. Efter ett tag är det bara vi där och vi är sorgerligt avhängda, jag letar efter utfarten som ska vara vid lada, jag hittar ladan men inte ut. Med endast två chokladkakor i bilen att leva på så börjar situationen på att bli akut. Man behöver förbereda sig bättre på ett liv i en grusgrop än att ha så lite föda med sig. Även om man ransonerar till en chokladruta per måltid kommer det inte att bli en behaglig vistelse där.
Så till sist kommer orden till mig, på ett närmast telepatiskt vis, höger höger och ut. Efter att ha hittat platsen så åker vi höger, höger och pust, ingen energi kvar. Bara två ok kvar och en herrejösses mängd med pk. Men kartläsaren är utslagen, bedrövad och sorgsen och lider av dåligt tålamod. Jag orkar inte ladda om, jag vill hem. Inte till pappa dock då han redan är med. Vi åker lite förvirrat fram och tillbaka men nej kraften är borta, suget finns inte. Vi gör ett förvirrat försök att hitta målpinnen – men nej den tror jag dom glömt att ställa ut, med svansen mellan benen rullar vi åter lämlästade och slagna in i mål.
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson
– Etapp 3, Rasbo MK
Då luften bokstavligen talat gick ur oss under förra tävlingen så var det med ett lätt stukat självförtroende som vi åkte mot Läby. Man behöver inte vara bilorienterare för att veta att Läby-trakten mest är känd för sina grusgropar och en trevlig bygdegård. Grusgropar ja, inte direkt något av mina favorita tilltag, kan faktiskt bara minnas en gång som jag haft riktigt kul i en grusgrop och det var när jag lärde mig köra hjullastare. Kanske skulle det bli ändring på det ikväll.
Om mörkret var stort redan på resan till förra tävlingen så måste det ha varit nattsvart nu, dessutom hade himlen öppnat sig och det regnade rejält. Inne i lokalen var det som vanligt god stämning, jag hade lyckats lurat dit några Pbar som med förväntansfull blick väntade på genom gången.
Dags för start och OS1 visar sig vara en helt vanlig sträcka som vi far igenom med den för oss respektabla 4:12 prick. Helnöjd med detta kostar jag till och med på mig med en tumme upp för den väntande fotografen vid starten till OS2.
Eiert & Thomas klockar in!
En grusgrop ska man väl kunna navigera sig igenom utan att behöva svimma av utmattning, trots det eländiga vädret och diverse fel och fastkörningar så andas jag lätt ut när vi åker in på en genomtrevlig bondgård där vi får åka ända upp till trappen utan att vara fel och sen genom en eller om det var två lador. Trots massiva 49:17 prick är vi inte så fruktansvärt efter och nu ska det bli skönt med en stunds riktig sträcka i stället för det här kladdet, men ack vad jag bedrog mig.
Raka spåret in i en ny grusgrop men vi tar det väl lugnt genom denna med tänker jag, och så svänger vi vänster ut på första synbara vägen, fronten sjunker, hjulen gräver ned sig och till sist skrap. Så står vi där på hasplåten. Jag hoppar ur bilen och ser en fullfjädrad Fiat med magen gulligt emot gruset, jahaoop så kan det gå, medans jag framställer mig hela harmageddon och bilorienteringens undergång så lyckas farsan på någotvis trokla upp fiaten. På det igen bara, så till sist har vi kommit till det stadiet då jag inte ser något positivt eller underhållande längre, finns inget som jag får ihop med kartan. Vitt papper, torrt och fint mot verkligenhetens nattsvartamörker och regn. Jag gör mitt bästa för att anpassa verkligheten mot kartan och låter vatten stänka in genom den öppna sidorutan, men det blir inte samma sak.
Vi leker lite följa john en stund och hoppas på att vi ska få komma ut därifrån. Efter ett tag är det bara vi där och vi är sorgerligt avhängda, jag letar efter utfarten som ska vara vid lada, jag hittar ladan men inte ut. Med endast två chokladkakor i bilen att leva på så börjar situationen på att bli akut. Man behöver förbereda sig bättre på ett liv i en grusgrop än att ha så lite föda med sig. Även om man ransonerar till en chokladruta per måltid kommer det inte att bli en behaglig vistelse där.
Så till sist kommer orden till mig, på ett närmast telepatiskt vis, höger höger och ut. Efter att ha hittat platsen så åker vi höger, höger och pust, ingen energi kvar. Bara två ok kvar och en herrejösses mängd med pk. Men kartläsaren är utslagen, bedrövad och sorgsen och lider av dåligt tålamod. Jag orkar inte ladda om, jag vill hem. Inte till pappa dock då han redan är med. Vi åker lite förvirrat fram och tillbaka men nej kraften är borta, suget finns inte. Vi gör ett förvirrat försök att hitta målpinnen – men nej den tror jag dom glömt att ställa ut, med svansen mellan benen rullar vi åter lämlästade och slagna in i mål.
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson
Uppländska nybörjarserien i bilorientering, 7 november 2009
– Etapp 4, Skepptuna MK
Då var vi framme vid dagen då året tar slut, där tideräkningen upphör och den Uppländska höstserien går i ide.
Efter den senaste tidens negativa upplevelser i bilorienteringen så kan jag inte ärligt påstå att det skulle bli kul, jag ville inte. Ekegrusgrop kom till mig i mina drömmar, smärtan var total. Med en bekymrad min och allmän negativinställning kom jag till Skräcktuna. Vi satte oss ner bredvid vår värste kombattant och konkurrent. Han visade sin nya fräcka linjal med alla skalor och jag kunde bara storögt titta och beundra. Ytterligare ett steg mot avgrunden kändes det som. Skulle nu Gustaf kunna spöa mig längs vanlig väg orientering med? Han hånskrattade rått och pekade. Jag flyr ut ur lokalen för att få lite luft och längs vägen möter jag Anton som tyckte att jag ska åka med i baksätet på golfen så att han ska få läsa ett referat som räcker en hel tävling. Jag kröp fram till Tobbe och Sten i PB för att få lite skydd, deras avgudande och dyrkande stil kändes mycket bättre.
Så till sist var det dags för start, vilken bestod av en transport, jag var helt övertygad om att jag skulle få börja i Ekegrusgrop och kände att något måste vara fel när vi inte hamnade där. Så bara att blippa i pinnen och dra och smack där satt den första kontrollen, A stod det tydligt, ja faktiskt alla bilar utom vi lyckades kopiera den bokstaven utom vi då jag skrev ett tydligt I. Jag vill nog skylla denna fadäs på pennan som inte skrev det jag såg och tänkte, men lyckligt ovetande om detta så for vi vidare genom det uppländska landskapet. Helt plötsligt möter vi Gustaf, om jag här påstår att jag led med honom, så skulle jag ljuga värre än en amerikansk president i en sexskandal. Flytet fanns inte där det gick rätt ryckigt men rätt. Vi rullade ganska sent in i mål utan att ha ställt till med något. Men långsamt hade det gått.
Ut på sträcka 2 nu börjar läsandet lossna lite och skräcken för grusgropen släppa det rullar på bra fram till tavla 58, den finns inte vi börjar snurra runt och leta men nej. Så kommer den förhatliga Ford Mondeon passerandes och jag ser hur svansen och eldgaffeln sticker ut medans dom passerar oss. Vi backar upp på en infart och påbörjar en vändning, då med en rodnad och nerdragen keps passerar dom oss och befäster sin plats bakom. Vi struntar i 58 och åker vidare, ingen idé att leta efter något som inte finns. Men vad nu här står kontroll 81 en gång till? Vi noterar ner ytterligare ett A och åker vidare, jag tittar bakåt men nej inga lysen från en Ford finns i närheten. Ett nyfiket rådjur kommer upp på vägen och tittar till oss, jag mutar rådjuret lite och vi kommer överens om att han ska springa lite framför Forden när den kommer.
Vi rullar ut på sträcka 3 och det är otäckt tyst och mörkt runt oss, vi åker i eget tempo och ingen tycks komma ikapp, på väldigt dåliga kartor navigerar vi oss sakta men rätt fram genom naturen, en liten felkörning kan vi kosta på oss utan att det gör något, ligger vi sist funderar jag tyst för mig själv. En liten lampa som förvirrat letade sig genom skogen skulle kännas bra. Vi rullar i mål och nu måste grusgropen komma. Sista sträckan, men är vi inte lite felplacerade för det? Något lurt är det. Till min stora förvåning så är det inte heller grusgropen. Glädjen vet inga gränser i bilen. Vi ger oss ut på bland det lerigaste vi sett i år och det går riktigt bra, tills vi helt plötsligt ser en pil som visar tävlande från andra hållet vart dom ska. Bara att slå runt och åka tillbaka. Helt plötsligt kommer vi till ett ställe där vägen delar sig, ska vi höger eller vänster? Varifrån kom vi? Vi chansar på att vi ska höger, efter en stunds funderande konstaterar vi att vi inte känner igen vattenpölarna och så står den där tavlan som vi längtat så mycket efter och vi kan med säkerhet ta oss i mål! Tavelkortet häftas ihop och vi kan påbörja transporten, jag tror inte det är sant. Blir det ingen grusgrop? Jag som haft 7 hjärtinfarkter och simulerade ett näsblod för att slippa åka Skepptuna. Vi sätter oss och väntar på Gustaf, man vill ju gärna höra hur det gått för honom, när vi suttit ett tag börjar jag fundera på om han kanske glömt att ställa om till vintertid.
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson
– Etapp 4, Skepptuna MK
Då var vi framme vid dagen då året tar slut, där tideräkningen upphör och den Uppländska höstserien går i ide.
Efter den senaste tidens negativa upplevelser i bilorienteringen så kan jag inte ärligt påstå att det skulle bli kul, jag ville inte. Ekegrusgrop kom till mig i mina drömmar, smärtan var total. Med en bekymrad min och allmän negativinställning kom jag till Skräcktuna. Vi satte oss ner bredvid vår värste kombattant och konkurrent. Han visade sin nya fräcka linjal med alla skalor och jag kunde bara storögt titta och beundra. Ytterligare ett steg mot avgrunden kändes det som. Skulle nu Gustaf kunna spöa mig längs vanlig väg orientering med? Han hånskrattade rått och pekade. Jag flyr ut ur lokalen för att få lite luft och längs vägen möter jag Anton som tyckte att jag ska åka med i baksätet på golfen så att han ska få läsa ett referat som räcker en hel tävling. Jag kröp fram till Tobbe och Sten i PB för att få lite skydd, deras avgudande och dyrkande stil kändes mycket bättre.
Så till sist var det dags för start, vilken bestod av en transport, jag var helt övertygad om att jag skulle få börja i Ekegrusgrop och kände att något måste vara fel när vi inte hamnade där. Så bara att blippa i pinnen och dra och smack där satt den första kontrollen, A stod det tydligt, ja faktiskt alla bilar utom vi lyckades kopiera den bokstaven utom vi då jag skrev ett tydligt I. Jag vill nog skylla denna fadäs på pennan som inte skrev det jag såg och tänkte, men lyckligt ovetande om detta så for vi vidare genom det uppländska landskapet. Helt plötsligt möter vi Gustaf, om jag här påstår att jag led med honom, så skulle jag ljuga värre än en amerikansk president i en sexskandal. Flytet fanns inte där det gick rätt ryckigt men rätt. Vi rullade ganska sent in i mål utan att ha ställt till med något. Men långsamt hade det gått.
Ut på sträcka 2 nu börjar läsandet lossna lite och skräcken för grusgropen släppa det rullar på bra fram till tavla 58, den finns inte vi börjar snurra runt och leta men nej. Så kommer den förhatliga Ford Mondeon passerandes och jag ser hur svansen och eldgaffeln sticker ut medans dom passerar oss. Vi backar upp på en infart och påbörjar en vändning, då med en rodnad och nerdragen keps passerar dom oss och befäster sin plats bakom. Vi struntar i 58 och åker vidare, ingen idé att leta efter något som inte finns. Men vad nu här står kontroll 81 en gång till? Vi noterar ner ytterligare ett A och åker vidare, jag tittar bakåt men nej inga lysen från en Ford finns i närheten. Ett nyfiket rådjur kommer upp på vägen och tittar till oss, jag mutar rådjuret lite och vi kommer överens om att han ska springa lite framför Forden när den kommer.
Vi rullar ut på sträcka 3 och det är otäckt tyst och mörkt runt oss, vi åker i eget tempo och ingen tycks komma ikapp, på väldigt dåliga kartor navigerar vi oss sakta men rätt fram genom naturen, en liten felkörning kan vi kosta på oss utan att det gör något, ligger vi sist funderar jag tyst för mig själv. En liten lampa som förvirrat letade sig genom skogen skulle kännas bra. Vi rullar i mål och nu måste grusgropen komma. Sista sträckan, men är vi inte lite felplacerade för det? Något lurt är det. Till min stora förvåning så är det inte heller grusgropen. Glädjen vet inga gränser i bilen. Vi ger oss ut på bland det lerigaste vi sett i år och det går riktigt bra, tills vi helt plötsligt ser en pil som visar tävlande från andra hållet vart dom ska. Bara att slå runt och åka tillbaka. Helt plötsligt kommer vi till ett ställe där vägen delar sig, ska vi höger eller vänster? Varifrån kom vi? Vi chansar på att vi ska höger, efter en stunds funderande konstaterar vi att vi inte känner igen vattenpölarna och så står den där tavlan som vi längtat så mycket efter och vi kan med säkerhet ta oss i mål! Tavelkortet häftas ihop och vi kan påbörja transporten, jag tror inte det är sant. Blir det ingen grusgrop? Jag som haft 7 hjärtinfarkter och simulerade ett näsblod för att slippa åka Skepptuna. Vi sätter oss och väntar på Gustaf, man vill ju gärna höra hur det gått för honom, när vi suttit ett tag börjar jag fundera på om han kanske glömt att ställa om till vintertid.
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson