Uppländska Bilo-serien
– etapp 2 MK Orion
16:00 rulla det längs gommen låt det vandra över än den ena, än den andra smaklöken. Dags för förmiddagspass i Hallstavik. En enorm fördel med den tidiga starten var att alla som ville kunde komma och spegla sig i glansen på våra kromade navkapslar på Fiaton.
Efter en kortare genomgång för farsan om hur jag spanat in banan under sommaren och hur han borde bete sig bakom ratten. När vi kommer ut på raka är det bara att släppa ratten och gasa när vi kommer in i kurva bara att gasa lite mindre och vrida på ratten. Resten sköter tyngdlagen. Som speedway-intresserad – om man kan räknas som det på Orionparken när man är trogen Dackesupporter efter en helkväll i Målilla med V.I.P läktare och keps – har man förstått att det är ungefär så det ska gå till. Nu vart det inte riktigt så.
Vi som höll oss till C-banan utan SM fick en transport till OS2 som hade start i början på Vällnoravägen. Fullfart rakt på och pang! Där stod den andra kontrollen vi skulle ha, bara att vända runt och tillbaka. Pang där stod samma kontroll en gång till. Bara att vrida runt och på det igen. Tredje gången kom vi fram till kontroll 2 igen. Tillbaka och ut på en åker tittade och nej inte där heller. Eventuellt kom det någon liten svordom nu. Sen iväg och plockade det som skulle plockas en liten snabb men intressant avstickare på en väg där vi inte skulle vara. Nu kom min tripp på att han hade fungerat klart igen och tok sprang fram genom naturen medans bilens egen tripp bara klarade av 300m så var jag långt före och hade redan passerat 1km. Ut igen och fullfart längs de härligt obebodda skogarna som följer lilla Autobahn mot Vällnora fram till Bennebol och där gick vi in på en gammal karta som sa att vi skulle åka rakt ut på gräset precis intill ett hus och ta en OK så långt var det rätt i mitt huvud men tydligen stod den ute på den nya vägen. Så varför inte ta en liten vända och kolla där med. Sen bar det av genom PK som stod lite snyggt efter en parkering. Väl i Vällnora så upptäckte jag att jag inte skrivit i PK’n och så var det bara att vända och hämta den. Förbannade 101 som inte skrev upp sig själv. Ner i en liten grusgrop fram och tillbaka upp och ner, inga större problem här flöt det minnsan på. Vi fick även besök av en liten brun hund som undrade vad i alla sina dar vi gjorde i hans toalett. Efter att han tittat på oss ett tag så skakade han på huvudet och gick hem. Full gas ut till höger upp på en grusväg och dags att vända. Riktingen skulle vara mot Åsby men jag ville så gärna kolla lite på grusvägen att vi åkte dit först. I Åsby tog vi upp till gården och avverkade den lilla gräs och grusvägen utan bekymmer. Till och med den lilla snurren på maskingården var hyfsat bra. Inga tårar eller psykbryt än så länge!
OS 3 Någon måste skoja med oss sida på sida med bara snurrar fram och tillbaka hoppa hit hoppa dit kör si kör så. Naturligtvis ledde detta till en massa idiotiska påhitt och letande från min sida. Att det dessutom var en bil som hade parkerat mellan en PK i en av skogsdungarna gjorde inte direkt mitt liv enklare. Sen kom vi tokigt. Nej inte tokigt helt bortappade var vi. Fanns inte längre någonstans som jag kunde med vildaste fantasi få fram var vi var. Dags att leka följa John så vi åtminstone kunde få komma därifrån. Rysningar och ilningar for genom kroppen och frustrationen kokade varje gång jag tittade ner i kartan. Efter att ha farit som skottspolingar bakom en golf lyckades vi äntligen komma ut från skogen. Tack! Problemet skulle nu inte bli mindre då vi direkt kom upp på en bondgård. Vi ställde oss och tittade på den fina naturen och bara njöt. Ska vi ändå aldrig komma från den här sträckan måste vi ju titta vart det kan vara lämpligt att bygga ett hus. Sen kom vår räddare i form av en röd Saab vi följde efter vi vände efter men började ana att dem kanske inte skulle bli våran livräddare ut därifrån till sist efter att vi vänt och vänt och vänt så böt vi till en grön Saab att följa efter. Ytterligare en gång stod det en bil och hindrade oss från att passera genom en PK, Privatbilisterna där är bra skolade verkar det som och parkerar bara där det är blåa skyltar med en bokstav på. Någon borde dock kanske lära dem att det ska vara en reflekterande skylt med ett P på. Där målbil! Ser du pappa! Målbil vi kommer inte att dö här! Dagens underbaraste stund! Loss från denna sträcka. Tappade hela 7 kontroller här men vi slapp flytta hit.
Transport för oss på kort bana mot Edebo-såg. Trevligt att få sig en kopp välbehövlig kaffe i Edsbro på transporten. Var lite oroad att fikapausen skulle bestå av lite blåbärsoppa och uppiggande ord från Gunde Svan. Ni ligger bara 40minuter efter heja heja! Inget är omöjligt bara olika svårt! Nära skjuter ingen hare som vi säger här på fortet heja heja.
Edebo-såg liten snurr som egentligen inte vållade några vansinniga bekymmer vi tog det lugnt och skrapade lite i underredet när det behövdes. Vi har konstaterat att vi behöver lite mer lyse när vi befinner oss på snurrar. Vi skulle behöva lite mer spridning och mindre glapp i ljusbilderna. Inte för att jag blir bättre på att läsa karta då men för att få lite större chans att se vad som döljer sig i mörkret åt alla håll.
Även om vi upplevde tävlingen lite svår för vår del åtmindstonde OS3 så var det en fantastisk tävling som vi tror att vi lärde oss en heldel på. Efter målgången åkte vi tillbaka till sågen och tittade på SM-bilarna. Ja de kan konsten att åka fel dom med det ser otroligt yrt ut när man tittar på det. Nu har jag utvärderat klart det här med att vända och nej det är inte lika roligt att titta på när farsan vänder med servostyring. Inte kommer han att gnälla över träningsverk i morgon heller. Så nu ska jag försöka vända lite mer sällan. På vägen hem började trippen att fungera igen. Får nog ta ett seriöst samtal med givaren.
Gurgla och spotta. 20:00 Nu har vi smakat klart. Visst kändes det lite underligt att det faktiskt kunde finnas tendenser till dagsljus när starten gick på en tävling på höstserien? Detta evenemang som åtminstone jag förknippar starkt med bäckmörker, kyliga vindar och ihärdigt regnade? Nåväl nästa gång är det i Skräcktuna, förlåt Skepptuna.
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson
Uppländska Bilo-serien
– etapp 3 Skepptuna MK
Skepptuna. Vart ska man börja? Det var till en trevligare och utbyggd lokal vi anlände till på fredags eftermiddagen. En svag bris med varmhöstluft svepte fram. Solen hade gått ner och vi hade två nya ljus som skulle få slita. Skönt med en nylagad och fixad tripp dessutom. Tyvärr var den inte lagad hela vägen fram till Skepptuna ens. En tripp till övers? Någon? Nåväl humöret var på topp när jag anlände till Skepptuna och efter en heldel stojande och skojande så skulle allvaret börja men inte som vanligt utan i stället bar det ut på transport.
OS1 ut och iväg och ha där stod första kontrollen! Bara att ta andra! Men sen hände det något efter det. Jag kan inte riktigt komma underfund med vad jag hittade på men den kontrollen som jag skulle plocka upp i ordningen stod inte där den skulle för mig. Vi plockade upp en PK som skulle komma efter innan vi ens var inne på den vägen som kontrollen innan skulle stå på. Märkligt. Jag måste ha hoppat i kartorna eller något. En lite stund parkerade vi med ena bakhjulet djupt ner i ett dike med resten av bilen över vägen. Mitt råd att om ni ser ett par kromade navkapslar som är synliga tvärs över vägen så stanna verkade komma väl till pass. Med bara 11 prickar var vi på plats vid målbilen. I min iver över att det gått så bra trots det faktum att vi befann oss i Skepptuna gjorde att jag gladeligen med en lättad manöver kastad bak kartorna. Sen fick vi leta intensivt för att få fram kartorna igen så vi kunde läsa av transporten till OS2.
Regnet började sakteliga droppa ner på vår vindruta mörkret tilltog. I början på sträckan var det inga problem och allt flöt på med ett visst ljus inför framtiden. Då slog den till, Murphyslag alltså. Trots intensivt måttande, trippande, spanande så kom vi helt fel och var upp och vände vid en gård där vägen bara tog slut. I envishetens tecken då jag visste att vi var rätt vände vi om och tog nya tag och se där ungefär på metern så fanns det ett vägbyte som skulle stämma bra. In på den vägen och fullfart med nytt hopp! Hm slutar inte vägen här? Varför blir vi anfallna av hundar? Förra tävlingen fick vi också besök av en hund denna var lika om man bortser från att den var brun och glad och denna var vit och skällde. Vi vände om och drog därifrån innan husse kom med hagelgeväret. Som en uppenbarelse svänger det då upp en annan bilobil på vägen och vi gör den klassiska missen att hänga på bara för att få se samma hus som vi gjorde först och vände igen på deras garageplan men i stället för att prova den skällande hunden en gång till medans den andra bilen stannade vi den korsningen så bestämde vi oss för att åka tillbaka till föregående OK och börja om.
På vägen tillbaka finner vi naturligtvis rätt väg och svänger in där. Så hupp nu går det bra igen. In mot grustaget! OK vid väg ska väl inte bli några problem. Finner den inte. Upp till korset och ner igen. Hepp upp och ner igen, nähä? Vad tusan nu då sa jag lite försynt. Ut på stora vägen igen, kanske det finns en infart till för grustaget? För er som aldrig kollade den möjligheten kan jag nu meddela att det gjorde det inte. Efter famlande och att jag hemsöktes av hemska minnen om en speciell gård som vi utan anledning vid ett tidigare år sökt igenom både till fots och till bils så började mitt temperament stiga och en godisbit hade nog inte varit fel om jag hade haft. I stället började alla tidigare misslyckanden och motgångar i Skepptuna att påminnas.
Tillbaka till korset som vi kommit ut till innan grustaget och måtta. Jo visst skulle vi in på den vägen, men varför? Det fanns ingen kontroll där. Det visste vi ju. Vi provade lite alternativa vägar över grus och stenhögar men kom bara ut på samma ställe som innan. Nu struntar vi i den fräste jag antagligen ur mig och vi körde fram ca 30m längre än alla andra gånger. Ja där stod den ju. Jag är nästan säker på att kontrollen pekade finger åt mig och hånlog. Eventuellt spöregnade det lokalt på oss också. Sen en bit var det mest bara att följa vägen genom grustaget. Väldigt fiffigt och lurigt att det var på fullvuxen karta i stället för egen ritad. Så såg jag kanske inte på saken just då. Hade nog behövt en dubbeldos av energi då. Sen gjorde man en liten korsning över den stora vägen och in i skogen. Innan jag fattat galoppen på den delen var vi fullständigt fel och galet ute, sen är det visst en fördel att läsa skalan i stället för att anta har jag hört. Här lyckades farsan med konststycket att sucka en sväng. Vilket han inte skulle ha gjort. Förr i tiden hade vi alltid en Snickers eller något sådant med, som vi tryckte i mig på transporterna. Det har jag tydligen slutat med. Efter att ha kommit ur med all heder borta från skogstycket så bar det av mot grusgropen igen. Nu kom ytterligare en dumhet från mig vilket gjorde allt helt oförklarligt. Trött och sur som jag var och allt var naturligtvis vår historik i Skepptunas fel, så bestämde jag mig för att sätta noterna på rätt plats men läsa dem baklänges. Jag ville med andra ord åka åt fel håll på kartan och fick naturen att stämma med kartan. Helt plötsligt tog vår väg slut högt uppe på en grushög. Man behövde inte direkt vara ett geni för att inse att det skulle göra jätte ont att ramla ner. Med de uppiggande orden till farsan att han skulle backa jävligt försiktigt därifrån så vi slapp dö så rullade vi bort. På väg baklänges därifrån insåg jag att jag varit dum och det var bara att åka i mål. Puh! Detta hade sänkt mina krafter till strax under hälsosam nivå och det var oerhört skönt att få rulla transport därifrån.
Utan krafter kvar rullade vi in vid ekbacken och en mindre snurr skulle avverkas på folkracebanan. Efter lite famlande så lyckades vi komma iväg åt rätt håll och huxflux var vi inne på banan och vi tuffade lugnt fram och tittade på naturen. Helt plötsligt stod vi vid målbilen och allt var över.
Tyvärr hade jag lämnat allt gott humör kvar på början av OS2 och svor och var allmänt grinig. In på toan och där sparkade jag som alltid stortån ofrivilligt i den enormt höga fuktspärren. Jag startade där med ett mindre krig med allt som hade med Skepptuna att göra. Fanns det möjlighet till att något var deras fel så tvekade jag inte på att det var så.
Vi tog oss därifrån till en mack på Arlanda där jag fick en korv och en läsk. Min ork började komma tillbaka och desto piggare jag vart desto roligare tyckte jag tävlingen hade varit! Det var för min del svårt men inte för svårt. Min hälsovåg utan snabb energi i form av godis upphör omedelbart. Fransknougat blir nog bra det smakar nästan inget och har ingen doft. Med andra ord åksjuketolerant.
Stort tack till arrangörer och funktionärer till en kalastävling som borde ha avnjutits med lite energi tillskott för mig.
Just ja våra två nya lysen lös verkligen upp vår tillvaro på folkracebanan. Vilken skillnad mellan att se och inte se. Stort tack till PB-kombatanten Micke Bergh som hjälpte mig med montering.
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson
– etapp 3 Skepptuna MK
Skepptuna. Vart ska man börja? Det var till en trevligare och utbyggd lokal vi anlände till på fredags eftermiddagen. En svag bris med varmhöstluft svepte fram. Solen hade gått ner och vi hade två nya ljus som skulle få slita. Skönt med en nylagad och fixad tripp dessutom. Tyvärr var den inte lagad hela vägen fram till Skepptuna ens. En tripp till övers? Någon? Nåväl humöret var på topp när jag anlände till Skepptuna och efter en heldel stojande och skojande så skulle allvaret börja men inte som vanligt utan i stället bar det ut på transport.
OS1 ut och iväg och ha där stod första kontrollen! Bara att ta andra! Men sen hände det något efter det. Jag kan inte riktigt komma underfund med vad jag hittade på men den kontrollen som jag skulle plocka upp i ordningen stod inte där den skulle för mig. Vi plockade upp en PK som skulle komma efter innan vi ens var inne på den vägen som kontrollen innan skulle stå på. Märkligt. Jag måste ha hoppat i kartorna eller något. En lite stund parkerade vi med ena bakhjulet djupt ner i ett dike med resten av bilen över vägen. Mitt råd att om ni ser ett par kromade navkapslar som är synliga tvärs över vägen så stanna verkade komma väl till pass. Med bara 11 prickar var vi på plats vid målbilen. I min iver över att det gått så bra trots det faktum att vi befann oss i Skepptuna gjorde att jag gladeligen med en lättad manöver kastad bak kartorna. Sen fick vi leta intensivt för att få fram kartorna igen så vi kunde läsa av transporten till OS2.
Regnet började sakteliga droppa ner på vår vindruta mörkret tilltog. I början på sträckan var det inga problem och allt flöt på med ett visst ljus inför framtiden. Då slog den till, Murphyslag alltså. Trots intensivt måttande, trippande, spanande så kom vi helt fel och var upp och vände vid en gård där vägen bara tog slut. I envishetens tecken då jag visste att vi var rätt vände vi om och tog nya tag och se där ungefär på metern så fanns det ett vägbyte som skulle stämma bra. In på den vägen och fullfart med nytt hopp! Hm slutar inte vägen här? Varför blir vi anfallna av hundar? Förra tävlingen fick vi också besök av en hund denna var lika om man bortser från att den var brun och glad och denna var vit och skällde. Vi vände om och drog därifrån innan husse kom med hagelgeväret. Som en uppenbarelse svänger det då upp en annan bilobil på vägen och vi gör den klassiska missen att hänga på bara för att få se samma hus som vi gjorde först och vände igen på deras garageplan men i stället för att prova den skällande hunden en gång till medans den andra bilen stannade vi den korsningen så bestämde vi oss för att åka tillbaka till föregående OK och börja om.
På vägen tillbaka finner vi naturligtvis rätt väg och svänger in där. Så hupp nu går det bra igen. In mot grustaget! OK vid väg ska väl inte bli några problem. Finner den inte. Upp till korset och ner igen. Hepp upp och ner igen, nähä? Vad tusan nu då sa jag lite försynt. Ut på stora vägen igen, kanske det finns en infart till för grustaget? För er som aldrig kollade den möjligheten kan jag nu meddela att det gjorde det inte. Efter famlande och att jag hemsöktes av hemska minnen om en speciell gård som vi utan anledning vid ett tidigare år sökt igenom både till fots och till bils så började mitt temperament stiga och en godisbit hade nog inte varit fel om jag hade haft. I stället började alla tidigare misslyckanden och motgångar i Skepptuna att påminnas.
Tillbaka till korset som vi kommit ut till innan grustaget och måtta. Jo visst skulle vi in på den vägen, men varför? Det fanns ingen kontroll där. Det visste vi ju. Vi provade lite alternativa vägar över grus och stenhögar men kom bara ut på samma ställe som innan. Nu struntar vi i den fräste jag antagligen ur mig och vi körde fram ca 30m längre än alla andra gånger. Ja där stod den ju. Jag är nästan säker på att kontrollen pekade finger åt mig och hånlog. Eventuellt spöregnade det lokalt på oss också. Sen en bit var det mest bara att följa vägen genom grustaget. Väldigt fiffigt och lurigt att det var på fullvuxen karta i stället för egen ritad. Så såg jag kanske inte på saken just då. Hade nog behövt en dubbeldos av energi då. Sen gjorde man en liten korsning över den stora vägen och in i skogen. Innan jag fattat galoppen på den delen var vi fullständigt fel och galet ute, sen är det visst en fördel att läsa skalan i stället för att anta har jag hört. Här lyckades farsan med konststycket att sucka en sväng. Vilket han inte skulle ha gjort. Förr i tiden hade vi alltid en Snickers eller något sådant med, som vi tryckte i mig på transporterna. Det har jag tydligen slutat med. Efter att ha kommit ur med all heder borta från skogstycket så bar det av mot grusgropen igen. Nu kom ytterligare en dumhet från mig vilket gjorde allt helt oförklarligt. Trött och sur som jag var och allt var naturligtvis vår historik i Skepptunas fel, så bestämde jag mig för att sätta noterna på rätt plats men läsa dem baklänges. Jag ville med andra ord åka åt fel håll på kartan och fick naturen att stämma med kartan. Helt plötsligt tog vår väg slut högt uppe på en grushög. Man behövde inte direkt vara ett geni för att inse att det skulle göra jätte ont att ramla ner. Med de uppiggande orden till farsan att han skulle backa jävligt försiktigt därifrån så vi slapp dö så rullade vi bort. På väg baklänges därifrån insåg jag att jag varit dum och det var bara att åka i mål. Puh! Detta hade sänkt mina krafter till strax under hälsosam nivå och det var oerhört skönt att få rulla transport därifrån.
Utan krafter kvar rullade vi in vid ekbacken och en mindre snurr skulle avverkas på folkracebanan. Efter lite famlande så lyckades vi komma iväg åt rätt håll och huxflux var vi inne på banan och vi tuffade lugnt fram och tittade på naturen. Helt plötsligt stod vi vid målbilen och allt var över.
Tyvärr hade jag lämnat allt gott humör kvar på början av OS2 och svor och var allmänt grinig. In på toan och där sparkade jag som alltid stortån ofrivilligt i den enormt höga fuktspärren. Jag startade där med ett mindre krig med allt som hade med Skepptuna att göra. Fanns det möjlighet till att något var deras fel så tvekade jag inte på att det var så.
Vi tog oss därifrån till en mack på Arlanda där jag fick en korv och en läsk. Min ork började komma tillbaka och desto piggare jag vart desto roligare tyckte jag tävlingen hade varit! Det var för min del svårt men inte för svårt. Min hälsovåg utan snabb energi i form av godis upphör omedelbart. Fransknougat blir nog bra det smakar nästan inget och har ingen doft. Med andra ord åksjuketolerant.
Stort tack till arrangörer och funktionärer till en kalastävling som borde ha avnjutits med lite energi tillskott för mig.
Just ja våra två nya lysen lös verkligen upp vår tillvaro på folkracebanan. Vilken skillnad mellan att se och inte se. Stort tack till PB-kombatanten Micke Bergh som hjälpte mig med montering.
Väl mött i skogen
Thomas Karlsson